Under lunchen hade assistenterna varit flitiga som små bin och flyttat undan alla stolar. Jag tittade efter Erik, men han var i farten hela tiden och jag såg inte till honom. Någon av assistenterna som såg att jag sökte efter någon förklarade att han hade åkt iväg på ett ärende. Lika bra, tänkte jag. Då behöver jag inte berätta för honom vad jag anser om det seminarium som förändrat hans liv. Hur som helst kunde det ju bara bli bättre. Tålamod är en dygd som jag inte har, så jag traskade tillbaka in i seminarierummet med strängeligen höga förväntningar på vad jag skulle få för de 4000 kronor plus moms, som Erik hade övertygat mig om att betala för att komma med. Han hade inte kunnat berätta vad seminariet innehöll, utan hade bara avvärjt frågan med ett flummigt svar om att det är det som är själva grejen. ”Och sista dagen är absolut bäst.” Jag hade hört flera deltagare säga det. Då förstod jag ännu inte att många hade gått exakt samma seminarium tidigare. Inte bara en gång tidigare heller, utan fem, sex, någon tio, gånger.
Det som nu skulle komma var farligt nära en kumbaya-känsla där alla skulle sitta kring lägerelden och sjunga lovsånger. Fast med en twist.
Tänk dig 250 människor som aldrig har träffat varandra förut, samlade i ring i ett stort rum. Tänk dig sedan reaktionen när dessa 250 människor får i uppgift att leta efter sin kompis, sin ”buddy”, den som på några få ögonblick skulle utses till ens bästis för den resterande tiden av seminariet.
-Få ögonkontakt med honom eller henne och kasta er i famnen på varandra. Rusa ut i rummet och möt varandra halvvägs, och slå armarna om varandra!
De mest entusiastiska människorna där – vilket var ett aktningsvärt antal och sannolikt majoriteten av dem som betalat en mindre förmögenhet för att delta vid ett antal tidigare tillfällen – fröjdades över denna utmaning. Några log möjligen lite artigt. Jag tänkte: ”tsss, eller hur…”
Den karismatiske föreläsaren, som alltså svidat om till lekledare, fortsatte:
-Och om den ni sett ut kastar sig i famnen på någon annan, fatta bara tag i någon som springer förbi och låt den personen bli din buddy!
Folk började inse konkurrensen.
-Och om ni står ensamma kvar i ringen när alla andra har hittat sin buddy, så parar vi ihop er med någon.
Gymnastiklektionskänslan var påtaglig; ”Åh nej, sist vald igen! Nej, det får inte hända!” Jag såg paniken i flera ögonpar medan andra gjorde sig beredda att rusa ut i rummets mitt som vore de elitidrottare och dra med sig sitt offer i farten.
-Klara, färdiga, gå!
Jag vände mig om och pekade på den som stod alldeles bakom.
-Du och jag.
Han var påtagligt besviken men accepterade under ett uppgivet stön.
Johan skulle bli min buddy de kommande fyra dagarna. Det var vi som skulle tissla och tassla på rasterna, ringa till varandra på kvällen och följa upp dagen därpå.
-Varje chans ni får, så lär er mer om varandra!
Och om denna totalt främmande handling inte vore nog, kom nästa uppgift som en blixt från klar himmel. Gå ihop med ett annat par och ta varsin stol, sätt er mot varandra och invänta instruktioner. Gör det snabbt, snabbt!
En halv minut senare hade 250 människor som helt verkat ge upp sin egen person lytt order och satt mitt emot tre främlingar. Härifrån fick vi en minut att berätta en varsin hemlighet för varandra.
-Kom ihåg vår regel om att allt som sägs här inne stannar mellan oss. Här inne behöver vi inte vara rädda.
Pulsen ökade i rummet och bland rodnande kinder började faktiskt folk att berätta hemligheter. Otrohet, incest, våldsamheter, könssjukdomar… Allas hemligheter handlade säkert inte om sex och våld, men ribban tycktes ha lagts där per automatik.
Men ens om jag hade ett behov av att yttra något av den kalibern skulle jag väl förbanne mig inte göra det där!
Jag tittade Johan i ögonen och sa något som inte alls är någon hemlighet för invigda:
-Jag är bisexuell och polyamorös.
Sedan ägnade jag resterande femtiosju sekunder åt att titta på honom, rakt i ögonen (följde bara order här) och kände en allt mer tilltagande irritation över att ha torskat en massa tusenlappar på den här skiten.
Johan gav tillbaka med samma mynt, troligtvis besviken över att ha fått en så omedgörlig buddy på halsen. Jag minns inte ens vad han sa. Något om att behövde hitta tillbaka till kärleken till sin fru, att han inte var säker på att han älskade henne.
Om det andra paret hade varit medvetna om att jag och Johan skulle vara så fåordiga under vår bekännelseminut, hade de med största sannolikhet tigit stilla. De äckliga hemligheter som avslöjades för våra öron fick mig att tvivla på att de ens borde vara utan tillsynsman och dessutom ha regelbunden kontakt med psykiater. Att kissa i munnen på sin lillebror vid en handfull års ålder var tydligen något som hade satt sina spår hos en av dem och i slutet av hans minut grinade han som det anstod en ångerfull och skamsen storebror. Fattas bara – vet hut, ditt psyko!
Syftet med den här övningen framgick inte helt klart, kan man lugnt påstå. Lekledaren hävdade att det inte handlade om att bekänna hemska saker (inte det?) utan att komma i kontakt med sig själv och förstå sig själv bättre. Så intressant. Var fanns psykologen som kunde fånga upp dem som falla igenom skulle under de här dagarna, undrade jag. Men det här var bara början. Inom kort skulle människor få sin självkänsla, sitt självförtroende och sin intimitetszon utmanade som aldrig förr. Hur osannolikt det än låter, skulle det här visa sig bara vara ett smakprov på den sektstämning som sakta men säkert kröp sig på. Vad sägs till exempel om att klappa i händerna efter varje deltagares kommentarer? Att kramas på vägen ut ur rummet? Eller att tvinga fram en positiv kommentar till folk som du absolut inte har något positivt att säga till. Och den ”bästa dagen” skulle ännu inte infalla förrän om tre dagar. Med de ärthjärnor som var samlade på den här platsen skulle de på ännu kortare tid kunna starta en ny världsreligion.
