Vi var säkert 250 personer i salen. Några kände varandra, några hade umgåtts tidigare. Jag var sen och kom med andan i halsen, blev bryskt emottagen av en välkomstkommitté som lotsade mig in stegvis i lokalen och hänvisade mig till en plats längst bak efter att jag blivit uppmanad att lämna ifrån mig min väska på ett bord.
-… och ingen hälsade på mig tillbaka när jag sa god morgon!
Jag hade kommit in mitt i en mening och hade just ingen aning om vad föreläsaren stod och pratade om där framme. Medan jag slog mig till ro kunde jag börja fokusera på vad han sa.
-Och just nu sitter några av er och är besvikna över att jag talar engelska. ”Ska vi lyssna på honom hela tiden? Han bryter ju!” Önskar vi inte ibland att vi kunde göra ett andra första intryck? Det får vi aldrig. Det är det första intrycket som är det första intrycket. Men idag ska ni få en andra chans. Jag kommer att gå ut ur rummet, komma in igen och göra om allt exakt likadant. Och ni får möjligheten att agera annorlunda. Ok.
Publiken började artigt skuldmedvetet att skruva på sig och tydligt instämma genom nickningar och mm-mummel som han värdigt slog ihop sin mapp och med auktoritära steg gled ut ur rummet. Efter bara några sekunder kom han in igen, gick fram mot den enda pallen, lade upp mappen på pulpeten igen och bläddrade fram rätt sida. Såg upp mot publiken och producerade ett strålande leende.
-God morgon!
-GOD MORGON! ljublade publiken. Två entusiaster tog till och med modet till sig efter lite konfererande att resa sig upp och klappa i händerna. Kvinnan i det paret var kortklippt, blond och hade en skinnjacka på sig. Jag skulle få se mer av henne under de här fyra dagarna.
Det här är en sekt, var tanken som kröp runt i huvudet på mig i den stunden. Vad fan ser Erik i det här?
För det var Erik som tipsade mig om det här seminariet. Han ringde till mig en kväll när jag var mitt uppe i en massa skrivjobb och formligen tjöt av glädje i luren.
-Jag har varit med om något alldeles fantastiskt! Jag har varit ute och rest, klättrat i Thailand, stått öga mot öga med en flock apor och nästan blivit biten av en orm! Och sedan var jag i Tjeckien! [en lång berättelse] Och nu är jag tillbaka i Sverige igen. Jag sparar redan för att åka iväg igen.
-Men, Erik – vad roligt! utbrast jag som inte kunde annat än att smittas av hans entusiasm. Vad har hänt med dig?
Och det var upptakten till ett långt utlägg om hur viktigt det är att lära känna sig själv och att ha mål här i livet.
Just då kom jag underfund med att jag hade min banan kvar i väskan. Och min vattenflaska också. Hur länge kunde jag vänta? Tittade på klockan. Vem visste hur länge det där puckot skulle hålla på och orera? Det kunde ju ta flera timmar innan vi fick rast. Jag har sällan varit på något seminarium där programmet tar hänsyn till att vissa faktiskt tränar och behöver äta hela tiden, men fem minuter till kunde jag vänta. Då skulle klockan bli nio.
Klockan blev nio och inga tecken på att det snart var rast.
En minut över, två minuter över. Det var så extremt tyst och stilla bland publiken att minsta rörelse från mig skulle bli uppenbar. Jag sneglade bakåt. Där stod en rad med assistenter som uppmärksamt lyssnade till sin chef. Undrar hur många gånger de har hört det här. Tre minuter över nio. Fem. Nej, nu väntar jag inte längre.
-Inget är fel, försäkrade jag. Jag ska bara ta fram min banan.
-Du kan väl vänta tills det blir rast? bad han.
-När blir det rast?
-Alldeles strax.
Så jag satte mig igen. Lite irriterad över att ha blivit nekad att äta, men ännu mer irriterad över mitt eget beteende. Varför stod jag inte på mig? Varför ska jag vara så jävla trevlig jämt? Fan. Jag väntar en kvart till, och sen ska jag ha min förbannade banan.
Den kvarten gick och jag var snabbt framme vid bordet, hade lokaliserat min väska och hade just fått fatt i den efterlängtade frukten och till och med vattenflaskan. Jag skulle just gå och sätta mig när någon kom fram och la handen på min arm.
-Du behöver inte äta här inne.
-Vad fan vet du om det, tänkte jag, men sa: Jo, det behöver jag. Blodsockret börjar sjunka.
Genast förändrades hans bistra uppsyn.
-Åh, du har diabetes? förutsatte han fortfarande viskandes.
Där kunde det ha gått smidigt, men som den sanningssägande person jag är var jag naturligtvis tvungen att korrigera honom.
-Nej, men jag är känslig för blodsockerfall. Så jag behöver äta ofta.
Vid det här laget hade föreläsaren börjat undra vad som pågick där nere och några underdåniga assistenter försäkrade med handvispningar och framtvingade leenden att allt var i sin ordning.
-Ja, ja, gå och sätt dig då, fräste en av dem.
Så jag tog min banan och gick förbryllat och satte mig. Vad var han så grinig över? Vad var problemet? Jävla idioter som har mage att ifrågasätta mina kostvanor. Bananen slank ned och jag la skalet på golvet under stolen, tog ett par klunkar ur min vattenflaska och skruvade nogsamt på korken. Det hade varit typiskt mig att annars välta ut flaskan över både mig och heltäckningsmattan. Men det gick bra.
Föreläsaren fortsatte:
-Vi har några regler här inne, och ni alla måste acceptera dem om ni vill vara med i gruppen. Accepterar ni dem?
Folk började titta undrande på varandra och någon sa högt att det väl beror på vad det är för regler.
Det var den reaktionen han hade förväntat sig.
-Nej, ni behöver inte veta vad det är för regler. Säg bara att ni accepterar dem, så får ni veta vilka det är sedan.
Vid det här laget satt jag med nonchalant korsade armar och jag-skiter-i-dig-särade ben och inväntade vad det här spektaklet skulle leda till. Han ville få publiken aktiv, men jag hade ingen lust att vara aktiv i det här tramset. Jag suckade medvetet högljutt och lutade huvudet mot stolen. Nöjd över att så öppet kunna visa mig trotsig. Lite klass 9D-känsla, och jag njöt mitt i all irritation jag redan hade samlat på mig.
Till slut hade han fått publiken att acceptera hans regler och han kunde börja läsa upp dem. Och det var den första utmaningen. Så nära att sonika resa mig upp och demonstrativt lämna lokalen skulle jag inte vara på hela seminariet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar