Jag minns så väl hur jag hade resonerat när jag klädde mig inför det här seminariet. Det är inte jobb jag ska på. Det här ska bli mitt seminarium. Inga visitkort ska växlas, inga tvångstrevliga kommentarer om vilket spännande jobb någon verkar ha eller vad skönt det låter att ha flyttat till villa å så trevligt. Nej, jag klär mig som jag är. Så jag drog på mig mina favoritbyxor, ett par kakifärgade militärbrallor med stora fickor och extremt bra passform. En tight svart t-shirt till. Kängor. Hästsvans. Ja, jag tränar. Ja, jag kör bänk, och jag lyfter troligtvis mer än du någonsin kommer att göra. Skit i det du.
Så jag hade räknat med att bli uppraggad till den här första utmaningen: Lämna lokalen tillsammans med någon du ogillar och bjud med den personen på lunch. Så klart var det ingen som faktiskt ogillade mig. Jag kände ingen där. Jag gav bara ett intryck som några inte kunde identifiera sig med eller påminde dem om någon som de ogillade, och det var hela poängen. Att komma över sina fördomar men även sina egna spärrar. Och det är alltid en utmaning att erkänna för någon att man stör sig på vederbörande. Själv gör jag det inte hur som helst, särskilt inte om en anledning är så frånvarande som i det här fallet. Men jag kom i alla fall ut ur lokalen med inte mindre än sex intressenter och en egen som jag hade plockat med mig på måfå för att snabbt komma till lunchserveringen.
Jag såg okänslig ut, fick jag höra. Osympatisk fast du är säkert jättesnäll egentligen men du ser liksom ointaglig ut som att du inte bryr dig. Och jag påminde om någons klasskompis som hade varit elak, eller vad det var för strunt.
Ja, det var ju inte så jävla långt från verkligheten, din idiot.
Sällskapet upplevde märkbart obehaget i att ta fram egenskaper hos folk som de inte gillade – och dessutom behöva påpeka det. Så det utmynnade inte helt otippat i en bedyrelse över de andras offer: nej åh du påminner om min kusin som jag tycker jättemycket om! Suck. Stå för dig själv, människa!
Nå. Efter en hyfsat näringsrik lunch kände jag att jag var redo för ett par timmar till även om jag redan nu funderade över hur eftermiddagsfikat skulle se ut. Säkert en kaka eller något annat värdelöst. Min kravmärkta yoghurt låg tryggt i väskan och väntade. Det fick bli min nästa måltid. Det är 30 gram protein i en liter, så det är bara att svälja på.
Byta plats. Hej, hej. För vi skulle hälsa på varandra. Jag gjorde det, för jag kan vara så socialt kompetent om jag lägger den sidan till. Vid några tillfällen fick jag knappt en grymtning tillbaka. Yeah, that’s right. Jag tar dig när som helst, ditt atrofiska lilla… Och nej, jag målar inte ansiktet och naglarna som du gör och jag häller inte parfym på mig. Det går så bra ändå. Jag är större än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar