Underbara ord och nödvändiga saknade

Har du blygskrutit någon gång? Eller skaffat dig en littorinexamen? Kanske anser du att tölpifieringen har nått sin kulmen?

I mitt tycke är Svenska Dagbladet en av de bästa dagstidningarna. Jag gillar deras sätt att behandla språket, deras urval av nyheter och deras sinne för humor. Igår morse roade jag mig med att gå igenom några förslag på ord som krönikörer tycker att svenskan saknar, och den uppfinningsrikedom och det prov på analytisk förmåga som radades upp för mina ögon på skärmen var minst sagt underhållande och i mångt och mycket efterlängtade.

Hur har vi till exempel klarat oss utan ord som pingvinisera, dracularisera och snarkofag?

Vilka fler ord behöver vi för att uttryckas ännu klarare på svenska?

Svengelska svider i mina öron och irriterar mina ögon. Men vad ser bäst ut i skrift? Inte är det mejla, i alla fall. ”Maila”, ”printa” och ”logga” (som i ”logga på” eller ”logga av”) förhåller jag mig något tveksam gentemot, möjligen för att jag har vant mig. E-posta ser bättre ut i skrift, men jag har aldrig använt det i tal. ”Skriva ut” tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att värna om svenskan, men däremot hittar jag inget bra alternativ till ”logga”.

Det finns experter på området som har beskrivit fenomenen med låneord, språkförbistring och språkbortfall mycket bättre än jag skulle kunna prestera med de verktyg jag har för handen idag, så jag ska inte klampa in på konnessörernas område. Däremot ser jag det som min plikt som språkvårdare på hobbynivå att vänligt men bestämt tillrättavisa människor i min direkta närhet när de gör fel.

Vi går exempelvis inte hem till ”hon”. Vi går hem till henne. Och vi kan skriva några rader om vår bil eller ert hus, inte "våran" eller "eran", tack så mycket. Vissa moderniseringar börjar dock bli så vanliga att de till min förskräckelse har blivit allmänt accepterade. I min värld skriver man inte ”dom”, man skriver ”de” eller ”dem”, beroende på ordets funktion. Man skriver heller inte ”mej” och ”dej”, utan väljer de mer eleganta mig och dig.

Och vad hände med den underbara konditionalisformen där vi hittar ord som funnes, bleve och kunne i paletten? De tycks ha blivit reducerade till dialektala undantag och istället möts vi av ”fanns”, ”blev” och ”kunde” för hela slanten. Och varför ska en del säga typ och liksom och faktiskt i varenda mening? Eller ba? Jag associerar ”ba” med tvespråkiga (inte tvåspråkiga) fjortisar som aldrig kommer att hitta ett jobb med större karriärsutsikter än att kunna titulera sig lokal restaurangchef på någon av de mer kända hamburgerkedjorna.

Fjortisar (sådana behöver för övrigt inte vara just fjorton år, utan beskriver snarare en människa i tonåren eller möjligen yngre 20-årsåldern med mycket begränsad mental mognad, som roar sig med att väsnas i stora folksamlingar för att imponera på jämlikar, och som tillhör den första generationen som kommer att kunna utveckla sms-tumme (ytterligare ett nytt ord som jag har lärt mig idag)) av honligt kön brottas dagligen med det överväldigande bekymret att välja rätt väska, använda rätt smink i helt fel proportioner och att hålla hela sin väninnekrets uppdaterade om minsta steg tagna av en påtänkt fjortis av hankön som kan komma att införlivas i brödraskapet av buksvågrar om han nu bara sköter sina kort rätt.

Vilket i det här fallet skulle innebära den outgrundligt imponerande bedriften att få tag på alkohol till hon-fjortisen och hennes kompisar så fort någon yppar ordet ”fest”, att framföra ett bensindrivet fordon på ett så öronbedövande manér som möjligt och att gärna ha rykte om sig att vara en bråkstake. Om några polisbesök finns med i meritlistan höjer det hans status ännu mer, eftersom utsikterna att då kunna skryta med att så småningom ha tämjt honom ökar radikalt. Alternativet är att han inte alls har för avsikt att tämjas utan tar det han kom för och lämnar henne i en tillsynes livslång sorg och besvikelse. Som går över till nästa helg då scenariet inte helt osannolikt upprepas igen, med samma person eller med någon annan.

Ett ord som många saknar innebörden av och förståelsen för är disciplin. Vad hände med att respektera sin sensei genom korrekta bugningar, att utan gnäll fortsätta göra sina armhävningar på knogarna under tilltagande smärta, eller att rätt och slätt hålla käften i klassrummet när läraren pratar? Man ska inte behöva välta ett bord över en ouppfostrad dretunge och plocka upp honom till rektorn för att få lite lugn och ro. Tack och lov för att min karriär som lärarvikarie är över. Det var en lärorik tid, och nu är jag klar med det. Dretunge är för övrigt värmländska, men borde bli ett nationellt ord. Det finns många sådana, nämligen, och även om jag av princip är emot barnaga anser jag att vissa skulle må bra av ett kok stryk bara för att komma upp på banan och få styrfart framåt.

Nattfågels känsla för sekt: Den stora finalen

Den stora finalen, tillika den stora hemligheten som alla med vetskap tigit som muren om gick ut på ytterligare bekännelser. Den här gången satt vi inte fyra och fyra, utan var och en uppmanades att komma fram och tala inför alla deltagare. Jag har hört upprepade gånger att framträdande inför människor upplevs som det absolut värsta som många kan tänka sig att vara med om. Tanken var nog av det skälet inte själva bekännandet som sådant, utan snarare det sista steget i träningen att flytta fram vår bekvämlighetszon. Under hela seminariet hade vi fått höra hur viktigt det var att inte fortsätta att traska runt i uppkörda spår:

-If you keep solving your problems the same way you’ve always done it, you’ll always end up with the same results.

Ett mycket sunt budskap, tycker jag. Genom att hitta nya vägar och utmana sina rädslor tvingas man att utvecklas och bli starkare, och på köpet lär man sig vilka metoder som fungerar och inte. Jag tror att man ska ha en arsenal av problemlösningsmetoder att välja mellan för att lyckas i de situationer vi kan hamna i.

Men hur välvilligt det budskapet än kunde vara, blev det ändå en tävling i vem som kunde bekänna värst egenskaper eller handlingar. Jag bestämde mig tidigt för att inte delta på den här övningen. Jag såg ingen anledning att hälla ut mitt innersta för den här gruppen, och jag kände att det skulle uppstå en konstig atmosfär om jag valde att ta övningen för det den var till för – att bemästra sin rädsla. Jag känner inte heller att jag har några sådana rädslor. Dessutom hade hela ensemblen en hållhake på mitt uppförande genom Erik, och jag ville inte utsätta honom för något som kunde bli besvärligt för honom.

En efter en kom upp och grät, bekände och snyftade. Samma sak igen – sex, våld och intriger. Någon bad till och med om ursäkt för att inte ha något av samma kaliber som så många andra och gav ett något mer balanserat framträdande. Och assistenterna höll koll. De visste vilka som varit uppe och vilka som stod på tur. När de ringlande köerna på båda sidorna av rummet inte längre fylldes på allt eftersom folk klev av scenen, kom en av assistenterna fram till mig. Hon lade en hand på min arm som för att förmedla trygghet.

-Ska inte du gå upp?

-Nej tack, svarade jag artigt. Jag avstår.

-Men någonting kan du väl säga?

-Nej, jag har inget att säga i den här övningen.

-Men gå fram i alla fall. Du behöver inte säga något. Du kan väl bara tacka den som bjudit in dig?

Det var förstås inget erbjudande utan en direkt uppmaning, och eftersom alla andra hade uttryckt sin tacksamhet gentemot både den som ”bjudit in” dem och den de anammat som buddy under seminariet, kände jag att det kunde vara rätt att åtminstone uppmärksamma Erik och Johan.

Så när köerna på båda sidor tog slut gick jag upp på scenen och såg ut över folkhavet. Strålkastarna låg på mig och publiken var knäpptyst med undantag för något enstaka snörvel.

Jag hade lokaliserat Erik för att kunna vända mig till honom när jag nämnde hans namn, men Johan såg jag inte till. Han satt så klart någonstans bland de andra 250. Däremot kunde jag mycket tydligt se seminariestjärnan, vår eminente föreläsare som hade värvat ytterligare en skara dyrkare med sin predikan och sitt medvetet provocerande sätt. Han satt på en stol rakt framför mig, längst bak i rummet, med en assisten bredvid sig som gjorde sitt bästa för att simultantolka åt honom.

-Jag väljer att inte delta i den här övningen, för jag förstår inte poängen med den. Men jag tycker att det har varit ett intressant seminarium och jag vill tacka Erik, som bjöd in mig, och Johan, som är min buddy.

Så klev jag av scenen och gick och satte mig. Atmosfären frös till is omkring mig och folk kände sig sannolikt snuvade på den sista konfekten. Jag bekymrade mig en aning för Erik, men jag hade från början sagt att jag inte ville upp på scenen.

Och med det var egentligen det hela slut. Några sista ord från vår frälsare, bara, och efter de obligatoriska – och av många hjärtliga – applåderna började sedan lokalen att sakta med säkert att utrymmas. En sista övning hade vi fått med oss, och det var att hålla kontakten med vår buddy en gång per dag under tills vi sågs på en uppsamling en vecka senare. Tanken var att hålla förändringarna vi ville göra vid liv. Naturligtvis uppmanades vi alla att verkligen ta oss tid att komma, och jag gick faktiskt dit. Det blev deras sista möjlighet att värva oss som assistenter inför kommande seminarier, och dem av oss som ville fortsätta att engagera oss fick gå med i arbetsgrupper, där syftet var att peppa varandra att hålla kvar de förändringar vi tagit oss för.

Det var onekligen en oväntad upplevelse att delta. Jag lärde mig att betrakta mig själv ur ytterligare ett perspektiv, och framför allt kände jag starkt att jag skulle ha nytta av det i mitt arbete. Men på ett personligt plan var jag både besviken och förvånad; besviken över att ha betalat så mycket pengar för ett seminarium som inte hade något att erbjuda mig, och förvånad över hur begeistrade människor var när de gick. Vi hörde samma sak, gjorde samma sak, men upplevde det hela helt olika.

Det jag däremot fick med mig hem, och som jag än i dag är tacksam över, var en mycket speciell relation till Johan. Vi har fortfarande kontakt med varandra, även om det inte är särskilt ofta. Jag har aldrig träffat en så mogen människa, och jag har lärt mig väldigt mycket av honom. Det enda jag kan känna ett sting av är att jag inte kan erbjuda honom samma stöd och resonemang.

Nattfågels känsla för sekt: Att tämja en tiger

Han stod inför sin församling och fångade dess uppmärksamhet igen. Han hade 250 par ögon liksom fastnaglade på sig direkt han öppnade munnen och det beundrade jag. Den pondus han utstrålade var hans vapen och med hjälp av den fick han sin publik dit han ville. Inget steg han tog var nytt. Han hade troligtvis mött alla frågor, alla svar och alla reaktioner som den här publiken kunde tänkas konfrontera honom med, och det gjorde att han kunde koppla av och bara njuta av sin egen föreställning.

Han hade berättat för oss att människor idag går omkring med sina ögon stängda.

-De ser inte vad som försiggår runt omkring dem och kan inte växa. Öppna era ögon! uppmanade han oss. Gå inte omkring i blindo, utan gör aktiva val hela tiden.

Han ställde frågor och fick svar från en publik som var ivrig att tillfredsställa honom. Händer sköt i luften direkt det gick att skönja ett frågetecken i hans röst och han plockade människor som mogna frukter; berömde, tillrättavisade, ifrågasatte och styrde.

Så vände han sig som ett rovdjur mot en kvinna som hade haft oturen att hamna i den främsta raden efter senaste rasten.

-Du där. Har du inget att säga?

Jag satt så långt bak den gången att det var omöjligt för mig att uppfatta vad hon svarade.

-Vad?

Tydligen hade till och med han svårt att höra hennes försiktiga stämma från en meters håll. Tala högre! […] Vad? Är du blyg?

Han tittade ut över oss andra. –Hon är blyg. Är du blyg? Ställ dig upp när du pratar.

Den späda kvinnan ställde sig upp och kunde troligtvis inte ha dolt sin fasa ens med ett atomvapen i hand.

-Vänd dig om och titta ut över alla deltagare, krävde han och blev genast åtlydd. Hon var så obekväm till mods att hon hukade och slokade så mycket med sin kropp att hon såg ut som en slagrädd hund. Tror du att du är den enda här inne som är blyg?

-Vet inte… blev det darrande svaret.

-Vet du inte? Vad tror du då?

Här grep en sympatiserande man in. –Men sluta att mobba henne. Hon är ju blyg. Lämna henne ifred!

Han reagerade direkt.

-Ska jag lämna henne ifred för att hon är blyg? Men det är ju därför hon är här! Jag sköter det här, lägg dig inte i!

-Men hon vill ju inte! Hon kan inte prata så bra engelska.

-Jag SA: LÄGG DIG INTE I DET HÄR! Sköt ditt eget! Mind your own business!

Det var väldigt osvenskt, väldigt ohyfsat, att bete sig så. Det tyckte nog de flesta där inne, och genast kunde en delning i publiken noteras. Några började samtala tyst med varandra, nickade och skakade på huvudet, och mannen som precis hade fått en tillsägelse som om han vore ett barn var lika missnöjd med det som vi kan ana. Föreläsaren fräste:

-Vad vet du om hur hon pratar engelska?!

-Det är min mamma!

Ett sus genom publiken igen. Aha, den försvarande sonen.

-Är hon din mamma? Du är alltså hennes son? Har hon ingen egen röst? Kan hon inte tala för sig själv? Måste du prata åt henne?

-Jag tycker bara att du kan vara lite snäll mot henne.

-Jag är inte här för att vara snäll mot någon! blev svaret. Sätt dig och var tyst. Jag sköter det här.

Den lilla dispyten hade givit honom en lysande öppning att fortsätta.

-Om vi stannar kvar i vår bekvämlighetszon kommer vi aldrig att växa, berättade han för oss alla med en något mer empatisk ton.

-Vad heter du?

Han fick ett svar.

-Är du blyg?

-Ja.

-Har du svårt med språket?

-Ja, lite.

-Förstår du det jag säger nu?

-Ja, det mesta.

-Jättebra. Om det är något som du inte förstår, så måste du avbryta mig, så att jag får förklara. Min engelska är inte perfekt, jag är inte född med engelska som modersmål. Ni svenskar är generellt så duktiga på engelska att jag kan prata obehindrat med er. Från och med nu måste du delta. Räck upp handen och svara på alla frågor, även om du inte kan svaret. You need to participate. Do you know what that means? Vad heter participate på svenska?

-Delta, svarade någon.

-Ok, bra. You must deeahl-tah.

-Ok.

-Yes?

-Yes.

-How are you?

-I’m good.

-Good. Please take your seat again.

Från den stunden var hennes blyghet som bortblåst. Hon var den första av oss att räcka upp handen och han plockade upp henne gång på gång. Hon växte för varje gång hon fick ställa sig upp och på knagglig engelska, ofta med hjälp från den vänligt inställda publiken som mer än gärna översatte ord åt henne, berätta vitt och brett om allt möjligt.

Ytterligare en gång hade han lyckats imponera på mig på ett professionellt plan. Han hade jagat djupt inne i djungeln, fångat en tiger och tämjt den. Jag noterade han tillvägagångssätt.

Nattfågels känsla för sekt: Blue-eyes and brown-eyes

Blue-eyes and brown-eyes.

Ett numera klassiskt och tämligen grymt psykologiskt experiment med tredjeklassare som försökskaniner. Ena dagen är det de brundögda barnen som bekräftas och de blåögda som rackas ned på. Allt de brunögda gör är bra och deras ögonfärg framhävs som främsta skälet till deras framgångsrika resultat i skolan, vare sig det handlar om provresultat eller kamratligt beteende. På samma sätt får lärarinnan de blåögda barnen att tro att de är sämre och att deras ögonfärg speglar deras lägre intelligens och större tendens till aggressiva handlingar. Ett band som ska bäras kring halsen utmärker de sämre barnen och cementerar deras underlägsenhet. De presterar snart sämre på läs- och skrivtester, råkar i slagsmål och drar på sig lärarinnans bannande uppmärksamhet.

En atmosfär av trotsighet sprider sig bland blåögonen medan brunögonen fortsätter att briljera under konstant uppmuntrande av deras auktoritära lärarinna.

Dagen därefter är rollerna de ombytta, banden byter ägare och samma scenario äger rum. Numera är det inte tillåtet att utsätta barn för psykologiska experiment såsom detta för att det anses vara oetiskt. Men det gör man ändå på barnseminariet. Jag undrar om de har skaffat sig ett etiskt tillstånd, eller om de kör ändå.

Frälsta föräldrar är nämligen ytterligare en guldgruva för arrangörerna för det här seminariet, och vi får vid ett tillfälle se en film om hur amerikanska barn utsätts för den ena obehagliga upplevelsen efter den andra. Rättvis uppfostran och disciplin är jag den sista att ha åsikter om, men här reagerar till och med jag. I slutet av denna vecka har barnen genomgått en transformering utan dess like. Föräldrarna känner knappt igen sina barn när de kommer och hämtar dem, och stora som små gråter de av lättnad och lycka över att ha hittat en plattform att utgå från. Forna problembarn som vägrat städa sina rum, varit arroganta mot vuxna och uppträtt allmänt oacceptabelt blir på bara några dagar till fromma lamm, ivriga att göra sina föräldrar stolta.

Erik skulle iväg till England för att assistera på ett sådant barnläger, sa han, och tycktes ta uppdraget på största allvar och som den största ynnest.

Nattfågels känsla för sekt: Ideellt arbete my ass

Erik tittade på mig med en blandning av ogillande och förvåning.

-Det är inte för att få betalt som vi gör det här. Vi lär oss något nytt om oss själva varje gång och det känns bra att ge tillbaka för att andra ska få uppleva samma sak.

Det betydde att alla de assistenter som glatt radat upp sig på scen för ett välförtjänt erkännande och en varm applåd från publiken gjorde det här helt gratis. Det var allt från arbetslösa till chefer via doktorander som nitiskt kom före alla andra på morgonen och gick hem efter alla andra på kvällen.

Snacka om indoktrinering.

Jo, det är klart att jag respekterar ideellt arbete. Jag har inget alls emot det, tvärtom. Men här var det frågan om att över en miljon spänn var i rullning under varje seminarium, och ingen av dem som tycktes arbeta hårdast med att arrangera hela spektaklet fick ett öre för besväret. En stark religionsingrediens, skulle jag vilja påstå. Protestera gärna om du inte håller med.

Det behöver inte vara inneboende fel.

Och jag är inte emot religioner per se.

Jag är emot utnyttjande.

Ideellt arbete ska gå åt båda hållen, enligt min uppfattning. Om någon inte får betalt för sina insatser på ett eller annat sätt, tycker jag inte att någon annan heller ska få det. Å andra sidan var det ju ingen som var hittvingad med våld. Sektvarningarna blev allt tydligare. Erik märkte sannolikt av mina avvisande tendenser; han insåg att jag inte svalde allt som gjordes och sades med hull och hår. Och därför – tror jag – drog han sig undan och ville ogärna prata i pauserna. Att det skulle bli upptakten till att han helt bröt kontakten anade jag inte då, men med facit i hand misstänker jag starkt att min ovilja att följa efter gruppen och atmosfären i densamma är skälet till att han väljer att iaktta radiotystnad sedan ett par år tillbaka nu. Det här utspelade sig ju i skrivande stund för tre år sedan. Synd. Han är en smart kille. Tråkigt att han skulle trilla dit. Det är mitt sätt att se på det. Hoppas att han är verkligt lycklig.

Nattfågels känsla för sekt: Att starta en egen religion

Vill du tjäna pengar? Då ska du starta din egen religion. Det gjorde exempelvis L Ron Hubbard, som var science fictionförfattare innan han gav sig in i den lukrativa religionsbranschen med sin skapelse Scientologikyrkan. Som bekant dyker ett misstänkt antal större och mindre detaljer upp i denna religion som vi känner igen från hans berättelser om titanerna.

Samma sak här. Ta en del sunt förnuft, blanda det med psykologi och kännedom om hur människan fungerar och lägg till en karismatisk ledare som gärna pratar om andlighet och inte drar sig för att provocera, så har du din religion.

Att vara närvarande när en enda person fick en hel föreläsningssal att bli föremål för syndaförlåtelse, upprättelse och kraft att gå vidare i livet var en, måste jag säga, spännande process.

För det han sa var ju logiskt. Bredda dina vyer, se på saker och ting uppifrån så att du förstår sambandet och utmana dig själv genom att steg för steg flytta fram din bekvämlighetszon, din ”comfort zone”, där du annars befinner dig. Alla fick två hemläxor. Den ena var att ändra på något som vi var missnöjda med. ”Det ska inte vara något stort och världsomspännande, bara något litet i ditt liv som du vill ha annorlunda. Det kan vara att diska undan direkt efter maten. Det ska vara något som du vill göra annorlunda varje dag, från och med nu. Det här blir ditt första steg mot det liv du vill ha. Dessutom ska du, innan du somnar, koncentrera dig på det klockslag som du vill vakna imorgon. Sätt dig på sängkanten och ställ in din biologiska klocka och föreställ dig hur du vaknar nästa morgon, utvilad och glad och nyfiken på vad livet kommer att erbjuda dig den här dagen. För säkerhets skull ska du ställa din väckarklocka också, men fem minuter efter det klockslag som du har bestämt dig för att vakna.”

Känslan av beslutsamhet låg som ett täcke över församlingen. Ny chans, nytt liv, nu äntligen ska jag…

Jag kom ganska snart på vad jag ville ha som hemläxa: eftersom det skulle bli så långa dagar under det här seminariet så visste jag att jag skulle vara för trött för att gå till träningen när jag kom hem. Så för att kompensera lite för det och samtidigt få en nypa frisk luft innan de stängde in oss i lokalerna för dagen, bestämde jag mig för att gå upp en och en halv timme tidigare och promenera runt femmans spår. Som den kvällsaktiva person jag är var det naturligtvis ett sjuhelsikes projekt att motivera mig när klockan väl ringde (för inte vaknar jag av egen vilja redan klockan fem på morgonen), men jag gjorde det. Den gången.

-Har du gjort din hemläxa?

Frågan morgonen därpå var självklar. Han stod bland stolsraderna och tittade uppfordrande på sina adepter och pekade på någon.

-Ja, blev det plikttrogna svaret.

-Det tror jag inte på. Jag tror att du ljuger.

-Nej, jag gjorde hemläxan. Eller, jag försökte…

-Försökte? [Blickar ut mot publiken, som fnissar förväntansfullt.] Berätta vad du gjorde.

-Jag gjorde som du sa. Jag koncentrerade mig på vilket klockslag jag ville vakna, ställde klockan men vaknade inte förrän den ringde.

-Har du då gjort läxan?

-Ja, jag försökte.

-Det var inte det jag frågade. Gjorde du det, ja eller nej? Vaknade du fem minuter innan klockan ringde?

-Nej, men…

-A,a,a! Nej? Du har alltså inte gjort läxan.

-Jo, men…

-”Jo men” betyder nej. ”Men” negerar allt du sagt innan. Sätt dig. Någon annan? Du?

En stursk man reste sig upp.

-Nej, jag har inte gjort läxan.

-Varför inte?

-För att jag hade sex med min fru istället.

Reaktionen i publiken blev just det hjärtliga skratt han hade förväntat sig. Han var säkert nöjd med att inte ha gått i fällan, och särskilt över att ha lagt lite krydda i sitt svar. Men föreläsaren bekräftade honom inte.

-Hade du sex med din fru istället för att göra läxan?

-Ja.

-Du menar att du kommer hit, betalar en massa pengar för att gå här och sedan skiter i att delta? Du kommer aldrig att lyckas med något du företar dig med den inställningen.

-Men, alltså… Det blev bara så.

-”Blev bara så”? Tvingade hon dig? Valde du inte själv?

-Jo, jag valde väl men…

-”Men”? Du valde alltså inte själv?

-Jo.

-Ok, så säg det istället då för att säga att ”det bara blev så”. Du valde själv att strunta i läxan. Om du inte ens kan delta under de här fyra dagarna, så kommer du aldrig att lyckas med något där ute heller. Du visste att jag skulle göra dig till åtlöje inför alla dessa människor, och ändå valde du att ha sex med din fru istället. Du är värdelös. Sätt dig. Någon mer?

Han plockade upp några till och konstaterade att ingen hade gjort läxan. Någon påstod sig ha lyckats, men majoriteten hade fått kliva upp till diverse plinganden, brummanden och nyhetsuppläsningar istället för att harmoniskt och glädjefullt kunnat ha skuttat ur sängen utan väckarklockans hjälp.

Här var något av det mest värdefulla för mig på hela seminariet. Verktyget att se mig själv som ytterst ansvarig för mina egna handlingar. Konsten att säga ”jag valde att”, istället för ”det blev på det här viset”, eller ”man gör ju så”. Jag tycker om ord. Jag tycker om att leka med och förstå ordens innebörd. Den här dagen skulle visa sig bli riktigt lyckad för min del. Jag fick faktiskt lära mig något, och det var att inte säga ”man” när jag menar mig själv. ”Man” är ett ord som distanserar oss från våra tankar och handlingar och som vi kan gömma oss bakom när något blir obehagligt eller obekvämt. Det kan jag hålla med om i många sammanhang. Grattis, ett poäng.

Resten av dagen var full av diverse fåniga övningar och upplysande föreläsningar om logiskt tänkande. Folk satt och nickade, hummade och höll med, och räckte upp handen som lydiga skolbarn direkt vi fick en fråga. Vi skulle visa att vi deltog. Han hade säkert 95 procent av alla där inne lindade runt sitt finger. Fyra tusen gånger… låt säga trehundra… eftersom det här tydligen var en liten grupp jämfört med vad de brukade ha på de här seminarierna. Hm… rätt mycket pengar. Hur många assistenter? En, två, tre, fyra… ungefär femton stycken. Undrar hur mycket de får i ersättning. Kan inte vara särskilt mycket. Hyra för lokalen och kostnaden för maten… Och så någon provision till högsta hönset i den här klubben. Även om man räknar högt kommer den här snubben hem med ett par hundra tusen på fickan efter fyra dagars arbete, tänkte jag. Rätt mycket pengar, det. Måste höra med Erik vad han får för att jobba de här dagarna. Svaret fick jag ganska snart, och det skulle visa sig få mig att häpna.