Nattfågels känsla för sekt: Att starta en egen religion

Vill du tjäna pengar? Då ska du starta din egen religion. Det gjorde exempelvis L Ron Hubbard, som var science fictionförfattare innan han gav sig in i den lukrativa religionsbranschen med sin skapelse Scientologikyrkan. Som bekant dyker ett misstänkt antal större och mindre detaljer upp i denna religion som vi känner igen från hans berättelser om titanerna.

Samma sak här. Ta en del sunt förnuft, blanda det med psykologi och kännedom om hur människan fungerar och lägg till en karismatisk ledare som gärna pratar om andlighet och inte drar sig för att provocera, så har du din religion.

Att vara närvarande när en enda person fick en hel föreläsningssal att bli föremål för syndaförlåtelse, upprättelse och kraft att gå vidare i livet var en, måste jag säga, spännande process.

För det han sa var ju logiskt. Bredda dina vyer, se på saker och ting uppifrån så att du förstår sambandet och utmana dig själv genom att steg för steg flytta fram din bekvämlighetszon, din ”comfort zone”, där du annars befinner dig. Alla fick två hemläxor. Den ena var att ändra på något som vi var missnöjda med. ”Det ska inte vara något stort och världsomspännande, bara något litet i ditt liv som du vill ha annorlunda. Det kan vara att diska undan direkt efter maten. Det ska vara något som du vill göra annorlunda varje dag, från och med nu. Det här blir ditt första steg mot det liv du vill ha. Dessutom ska du, innan du somnar, koncentrera dig på det klockslag som du vill vakna imorgon. Sätt dig på sängkanten och ställ in din biologiska klocka och föreställ dig hur du vaknar nästa morgon, utvilad och glad och nyfiken på vad livet kommer att erbjuda dig den här dagen. För säkerhets skull ska du ställa din väckarklocka också, men fem minuter efter det klockslag som du har bestämt dig för att vakna.”

Känslan av beslutsamhet låg som ett täcke över församlingen. Ny chans, nytt liv, nu äntligen ska jag…

Jag kom ganska snart på vad jag ville ha som hemläxa: eftersom det skulle bli så långa dagar under det här seminariet så visste jag att jag skulle vara för trött för att gå till träningen när jag kom hem. Så för att kompensera lite för det och samtidigt få en nypa frisk luft innan de stängde in oss i lokalerna för dagen, bestämde jag mig för att gå upp en och en halv timme tidigare och promenera runt femmans spår. Som den kvällsaktiva person jag är var det naturligtvis ett sjuhelsikes projekt att motivera mig när klockan väl ringde (för inte vaknar jag av egen vilja redan klockan fem på morgonen), men jag gjorde det. Den gången.

-Har du gjort din hemläxa?

Frågan morgonen därpå var självklar. Han stod bland stolsraderna och tittade uppfordrande på sina adepter och pekade på någon.

-Ja, blev det plikttrogna svaret.

-Det tror jag inte på. Jag tror att du ljuger.

-Nej, jag gjorde hemläxan. Eller, jag försökte…

-Försökte? [Blickar ut mot publiken, som fnissar förväntansfullt.] Berätta vad du gjorde.

-Jag gjorde som du sa. Jag koncentrerade mig på vilket klockslag jag ville vakna, ställde klockan men vaknade inte förrän den ringde.

-Har du då gjort läxan?

-Ja, jag försökte.

-Det var inte det jag frågade. Gjorde du det, ja eller nej? Vaknade du fem minuter innan klockan ringde?

-Nej, men…

-A,a,a! Nej? Du har alltså inte gjort läxan.

-Jo, men…

-”Jo men” betyder nej. ”Men” negerar allt du sagt innan. Sätt dig. Någon annan? Du?

En stursk man reste sig upp.

-Nej, jag har inte gjort läxan.

-Varför inte?

-För att jag hade sex med min fru istället.

Reaktionen i publiken blev just det hjärtliga skratt han hade förväntat sig. Han var säkert nöjd med att inte ha gått i fällan, och särskilt över att ha lagt lite krydda i sitt svar. Men föreläsaren bekräftade honom inte.

-Hade du sex med din fru istället för att göra läxan?

-Ja.

-Du menar att du kommer hit, betalar en massa pengar för att gå här och sedan skiter i att delta? Du kommer aldrig att lyckas med något du företar dig med den inställningen.

-Men, alltså… Det blev bara så.

-”Blev bara så”? Tvingade hon dig? Valde du inte själv?

-Jo, jag valde väl men…

-”Men”? Du valde alltså inte själv?

-Jo.

-Ok, så säg det istället då för att säga att ”det bara blev så”. Du valde själv att strunta i läxan. Om du inte ens kan delta under de här fyra dagarna, så kommer du aldrig att lyckas med något där ute heller. Du visste att jag skulle göra dig till åtlöje inför alla dessa människor, och ändå valde du att ha sex med din fru istället. Du är värdelös. Sätt dig. Någon mer?

Han plockade upp några till och konstaterade att ingen hade gjort läxan. Någon påstod sig ha lyckats, men majoriteten hade fått kliva upp till diverse plinganden, brummanden och nyhetsuppläsningar istället för att harmoniskt och glädjefullt kunnat ha skuttat ur sängen utan väckarklockans hjälp.

Här var något av det mest värdefulla för mig på hela seminariet. Verktyget att se mig själv som ytterst ansvarig för mina egna handlingar. Konsten att säga ”jag valde att”, istället för ”det blev på det här viset”, eller ”man gör ju så”. Jag tycker om ord. Jag tycker om att leka med och förstå ordens innebörd. Den här dagen skulle visa sig bli riktigt lyckad för min del. Jag fick faktiskt lära mig något, och det var att inte säga ”man” när jag menar mig själv. ”Man” är ett ord som distanserar oss från våra tankar och handlingar och som vi kan gömma oss bakom när något blir obehagligt eller obekvämt. Det kan jag hålla med om i många sammanhang. Grattis, ett poäng.

Resten av dagen var full av diverse fåniga övningar och upplysande föreläsningar om logiskt tänkande. Folk satt och nickade, hummade och höll med, och räckte upp handen som lydiga skolbarn direkt vi fick en fråga. Vi skulle visa att vi deltog. Han hade säkert 95 procent av alla där inne lindade runt sitt finger. Fyra tusen gånger… låt säga trehundra… eftersom det här tydligen var en liten grupp jämfört med vad de brukade ha på de här seminarierna. Hm… rätt mycket pengar. Hur många assistenter? En, två, tre, fyra… ungefär femton stycken. Undrar hur mycket de får i ersättning. Kan inte vara särskilt mycket. Hyra för lokalen och kostnaden för maten… Och så någon provision till högsta hönset i den här klubben. Även om man räknar högt kommer den här snubben hem med ett par hundra tusen på fickan efter fyra dagars arbete, tänkte jag. Rätt mycket pengar, det. Måste höra med Erik vad han får för att jobba de här dagarna. Svaret fick jag ganska snart, och det skulle visa sig få mig att häpna.