Underbara ord och nödvändiga saknade

Har du blygskrutit någon gång? Eller skaffat dig en littorinexamen? Kanske anser du att tölpifieringen har nått sin kulmen?

I mitt tycke är Svenska Dagbladet en av de bästa dagstidningarna. Jag gillar deras sätt att behandla språket, deras urval av nyheter och deras sinne för humor. Igår morse roade jag mig med att gå igenom några förslag på ord som krönikörer tycker att svenskan saknar, och den uppfinningsrikedom och det prov på analytisk förmåga som radades upp för mina ögon på skärmen var minst sagt underhållande och i mångt och mycket efterlängtade.

Hur har vi till exempel klarat oss utan ord som pingvinisera, dracularisera och snarkofag?

Vilka fler ord behöver vi för att uttryckas ännu klarare på svenska?

Svengelska svider i mina öron och irriterar mina ögon. Men vad ser bäst ut i skrift? Inte är det mejla, i alla fall. ”Maila”, ”printa” och ”logga” (som i ”logga på” eller ”logga av”) förhåller jag mig något tveksam gentemot, möjligen för att jag har vant mig. E-posta ser bättre ut i skrift, men jag har aldrig använt det i tal. ”Skriva ut” tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att värna om svenskan, men däremot hittar jag inget bra alternativ till ”logga”.

Det finns experter på området som har beskrivit fenomenen med låneord, språkförbistring och språkbortfall mycket bättre än jag skulle kunna prestera med de verktyg jag har för handen idag, så jag ska inte klampa in på konnessörernas område. Däremot ser jag det som min plikt som språkvårdare på hobbynivå att vänligt men bestämt tillrättavisa människor i min direkta närhet när de gör fel.

Vi går exempelvis inte hem till ”hon”. Vi går hem till henne. Och vi kan skriva några rader om vår bil eller ert hus, inte "våran" eller "eran", tack så mycket. Vissa moderniseringar börjar dock bli så vanliga att de till min förskräckelse har blivit allmänt accepterade. I min värld skriver man inte ”dom”, man skriver ”de” eller ”dem”, beroende på ordets funktion. Man skriver heller inte ”mej” och ”dej”, utan väljer de mer eleganta mig och dig.

Och vad hände med den underbara konditionalisformen där vi hittar ord som funnes, bleve och kunne i paletten? De tycks ha blivit reducerade till dialektala undantag och istället möts vi av ”fanns”, ”blev” och ”kunde” för hela slanten. Och varför ska en del säga typ och liksom och faktiskt i varenda mening? Eller ba? Jag associerar ”ba” med tvespråkiga (inte tvåspråkiga) fjortisar som aldrig kommer att hitta ett jobb med större karriärsutsikter än att kunna titulera sig lokal restaurangchef på någon av de mer kända hamburgerkedjorna.

Fjortisar (sådana behöver för övrigt inte vara just fjorton år, utan beskriver snarare en människa i tonåren eller möjligen yngre 20-årsåldern med mycket begränsad mental mognad, som roar sig med att väsnas i stora folksamlingar för att imponera på jämlikar, och som tillhör den första generationen som kommer att kunna utveckla sms-tumme (ytterligare ett nytt ord som jag har lärt mig idag)) av honligt kön brottas dagligen med det överväldigande bekymret att välja rätt väska, använda rätt smink i helt fel proportioner och att hålla hela sin väninnekrets uppdaterade om minsta steg tagna av en påtänkt fjortis av hankön som kan komma att införlivas i brödraskapet av buksvågrar om han nu bara sköter sina kort rätt.

Vilket i det här fallet skulle innebära den outgrundligt imponerande bedriften att få tag på alkohol till hon-fjortisen och hennes kompisar så fort någon yppar ordet ”fest”, att framföra ett bensindrivet fordon på ett så öronbedövande manér som möjligt och att gärna ha rykte om sig att vara en bråkstake. Om några polisbesök finns med i meritlistan höjer det hans status ännu mer, eftersom utsikterna att då kunna skryta med att så småningom ha tämjt honom ökar radikalt. Alternativet är att han inte alls har för avsikt att tämjas utan tar det han kom för och lämnar henne i en tillsynes livslång sorg och besvikelse. Som går över till nästa helg då scenariet inte helt osannolikt upprepas igen, med samma person eller med någon annan.

Ett ord som många saknar innebörden av och förståelsen för är disciplin. Vad hände med att respektera sin sensei genom korrekta bugningar, att utan gnäll fortsätta göra sina armhävningar på knogarna under tilltagande smärta, eller att rätt och slätt hålla käften i klassrummet när läraren pratar? Man ska inte behöva välta ett bord över en ouppfostrad dretunge och plocka upp honom till rektorn för att få lite lugn och ro. Tack och lov för att min karriär som lärarvikarie är över. Det var en lärorik tid, och nu är jag klar med det. Dretunge är för övrigt värmländska, men borde bli ett nationellt ord. Det finns många sådana, nämligen, och även om jag av princip är emot barnaga anser jag att vissa skulle må bra av ett kok stryk bara för att komma upp på banan och få styrfart framåt.