Den stora finalen, tillika den stora hemligheten som alla med vetskap tigit som muren om gick ut på ytterligare bekännelser. Den här gången satt vi inte fyra och fyra, utan var och en uppmanades att komma fram och tala inför alla deltagare. Jag har hört upprepade gånger att framträdande inför människor upplevs som det absolut värsta som många kan tänka sig att vara med om. Tanken var nog av det skälet inte själva bekännandet som sådant, utan snarare det sista steget i träningen att flytta fram vår bekvämlighetszon. Under hela seminariet hade vi fått höra hur viktigt det var att inte fortsätta att traska runt i uppkörda spår:
-If you keep solving your problems the same way you’ve always done it, you’ll always end up with the same results.
Ett mycket sunt budskap, tycker jag. Genom att hitta nya vägar och utmana sina rädslor tvingas man att utvecklas och bli starkare, och på köpet lär man sig vilka metoder som fungerar och inte. Jag tror att man ska ha en arsenal av problemlösningsmetoder att välja mellan för att lyckas i de situationer vi kan hamna i.
Men hur välvilligt det budskapet än kunde vara, blev det ändå en tävling i vem som kunde bekänna värst egenskaper eller handlingar. Jag bestämde mig tidigt för att inte delta på den här övningen. Jag såg ingen anledning att hälla ut mitt innersta för den här gruppen, och jag kände att det skulle uppstå en konstig atmosfär om jag valde att ta övningen för det den var till för – att bemästra sin rädsla. Jag känner inte heller att jag har några sådana rädslor. Dessutom hade hela ensemblen en hållhake på mitt uppförande genom Erik, och jag ville inte utsätta honom för något som kunde bli besvärligt för honom.
En efter en kom upp och grät, bekände och snyftade. Samma sak igen – sex, våld och intriger. Någon bad till och med om ursäkt för att inte ha något av samma kaliber som så många andra och gav ett något mer balanserat framträdande. Och assistenterna höll koll. De visste vilka som varit uppe och vilka som stod på tur. När de ringlande köerna på båda sidorna av rummet inte längre fylldes på allt eftersom folk klev av scenen, kom en av assistenterna fram till mig. Hon lade en hand på min arm som för att förmedla trygghet.
-Ska inte du gå upp?
-Nej tack, svarade jag artigt. Jag avstår.
-Men någonting kan du väl säga?
-Nej, jag har inget att säga i den här övningen.
-Men gå fram i alla fall. Du behöver inte säga något. Du kan väl bara tacka den som bjudit in dig?
Det var förstås inget erbjudande utan en direkt uppmaning, och eftersom alla andra hade uttryckt sin tacksamhet gentemot både den som ”bjudit in” dem och den de anammat som buddy under seminariet, kände jag att det kunde vara rätt att åtminstone uppmärksamma Erik och Johan.
Så när köerna på båda sidor tog slut gick jag upp på scenen och såg ut över folkhavet. Strålkastarna låg på mig och publiken var knäpptyst med undantag för något enstaka snörvel.
Jag hade lokaliserat Erik för att kunna vända mig till honom när jag nämnde hans namn, men Johan såg jag inte till. Han satt så klart någonstans bland de andra 250. Däremot kunde jag mycket tydligt se seminariestjärnan, vår eminente föreläsare som hade värvat ytterligare en skara dyrkare med sin predikan och sitt medvetet provocerande sätt. Han satt på en stol rakt framför mig, längst bak i rummet, med en assisten bredvid sig som gjorde sitt bästa för att simultantolka åt honom.
-Jag väljer att inte delta i den här övningen, för jag förstår inte poängen med den. Men jag tycker att det har varit ett intressant seminarium och jag vill tacka Erik, som bjöd in mig, och Johan, som är min buddy.
Så klev jag av scenen och gick och satte mig. Atmosfären frös till is omkring mig och folk kände sig sannolikt snuvade på den sista konfekten. Jag bekymrade mig en aning för Erik, men jag hade från början sagt att jag inte ville upp på scenen.
Och med det var egentligen det hela slut. Några sista ord från vår frälsare, bara, och efter de obligatoriska – och av många hjärtliga – applåderna började sedan lokalen att sakta med säkert att utrymmas. En sista övning hade vi fått med oss, och det var att hålla kontakten med vår buddy en gång per dag under tills vi sågs på en uppsamling en vecka senare. Tanken var att hålla förändringarna vi ville göra vid liv. Naturligtvis uppmanades vi alla att verkligen ta oss tid att komma, och jag gick faktiskt dit. Det blev deras sista möjlighet att värva oss som assistenter inför kommande seminarier, och dem av oss som ville fortsätta att engagera oss fick gå med i arbetsgrupper, där syftet var att peppa varandra att hålla kvar de förändringar vi tagit oss för.
Det var onekligen en oväntad upplevelse att delta. Jag lärde mig att betrakta mig själv ur ytterligare ett perspektiv, och framför allt kände jag starkt att jag skulle ha nytta av det i mitt arbete. Men på ett personligt plan var jag både besviken och förvånad; besviken över att ha betalat så mycket pengar för ett seminarium som inte hade något att erbjuda mig, och förvånad över hur begeistrade människor var när de gick. Vi hörde samma sak, gjorde samma sak, men upplevde det hela helt olika.
Det jag däremot fick med mig hem, och som jag än i dag är tacksam över, var en mycket speciell relation till Johan. Vi har fortfarande kontakt med varandra, även om det inte är särskilt ofta. Jag har aldrig träffat en så mogen människa, och jag har lärt mig väldigt mycket av honom. Det enda jag kan känna ett sting av är att jag inte kan erbjuda honom samma stöd och resonemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar