Erik tittade på mig med en blandning av ogillande och förvåning.
-Det är inte för att få betalt som vi gör det här. Vi lär oss något nytt om oss själva varje gång och det känns bra att ge tillbaka för att andra ska få uppleva samma sak.
Det betydde att alla de assistenter som glatt radat upp sig på scen för ett välförtjänt erkännande och en varm applåd från publiken gjorde det här helt gratis. Det var allt från arbetslösa till chefer via doktorander som nitiskt kom före alla andra på morgonen och gick hem efter alla andra på kvällen.
Snacka om indoktrinering.
Jo, det är klart att jag respekterar ideellt arbete. Jag har inget alls emot det, tvärtom. Men här var det frågan om att över en miljon spänn var i rullning under varje seminarium, och ingen av dem som tycktes arbeta hårdast med att arrangera hela spektaklet fick ett öre för besväret. En stark religionsingrediens, skulle jag vilja påstå. Protestera gärna om du inte håller med.
Det behöver inte vara inneboende fel.
Och jag är inte emot religioner per se.
Jag är emot utnyttjande.
Ideellt arbete ska gå åt båda hållen, enligt min uppfattning. Om någon inte får betalt för sina insatser på ett eller annat sätt, tycker jag inte att någon annan heller ska få det. Å andra sidan var det ju ingen som var hittvingad med våld. Sektvarningarna blev allt tydligare. Erik märkte sannolikt av mina avvisande tendenser; han insåg att jag inte svalde allt som gjordes och sades med hull och hår. Och därför – tror jag – drog han sig undan och ville ogärna prata i pauserna. Att det skulle bli upptakten till att han helt bröt kontakten anade jag inte då, men med facit i hand misstänker jag starkt att min ovilja att följa efter gruppen och atmosfären i densamma är skälet till att han väljer att iaktta radiotystnad sedan ett par år tillbaka nu. Det här utspelade sig ju i skrivande stund för tre år sedan. Synd. Han är en smart kille. Tråkigt att han skulle trilla dit. Det är mitt sätt att se på det. Hoppas att han är verkligt lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar