Sanera skolan från oduglingar

Hur fan kan en årskurs nia sitta och vräka ur sig i tv:
-Titta inte på mig, jag mår illa!
Det var kommentaren som Melker fick i dagens avsnitt av Matakuten när han med resoluta steg klampade in i textilsalen med armarna i kors och avkrävde ett svar på vem som rivit ned en lapp han satt upp. (Vilka stolta föräldrar den eleven måste ha... Han såg typiskt ointelligent ut.)

Melkers taktik fungerar inte 2008
Jag har en del erfarenhet av att umgås med grundskoleelever, så det var med bävan jag såg hans intågande. Jag visste att det skulle skita sig. En högljudd andel av eleverna i många skolor beter sig som om de aldrig hade haft en mor eller far som berättat för dem hur man uppför sig. Eller har förändrarna till den sortens värdelösa människor fullt upp själva med sitt eget dåliga sociala uppförande? Så att Melkers taktik skulle misslyckas kapitalt var självskrivet, men det visste inte han. Han trodde att han med lite auktoritär röst och bryskt uppseende skulle få de där finniga tonåringarna att huka sig. Men det funkar inte så år 2008 i ett svenskt skolsystem som började sin färd utför branten för redan 20, 30 år sedan.

Varför uppmuntras dåligt uppförande?
Varför får elever fortsätta att bete sig på det där sättet? Varför låter föräldrar sina barn uppföra sig som vill i skolan? Varför uppmuntrar skolan elevernas dåliga beteende? För jag kan inte se något annat än att det måste upplevas som en uppmuntran när läraren inte tar tag i så kallade "oroliga elever", vilket på vanligt språk betyder idioter som inte platsar bland normalbegåvade barn.

Jag blir så förbannad.

Lama lärare, ytterligare bakbundna av rädsla för anklagelser om rasism, oförståelse för "barn med särskilda behov" och en knäpp på näsan uppifrån.

Jag har lösningen på problemet
Men det är inte så förbannat svårt.

• Revolutionera skolan genom att dela upp elever i särskilt begåvade, normalbegåvade och hopplösa, otrevliga avkommor.
• Premiera studieframgångar, ställ krav utifrån individens förutsättningar och bestraffa oacceptabelt uppförande.
• Involvera (det vill säga, ställ krav på) föräldrar och andra förmyndare. Ta efter Kinas skolsystem mer och fasa ut felriktad elevdemokrati.

Hur svårt kan det vara? Det är bara att fråga sig vilken befolkning Sverige vill ha om fem, tio och 20 år. För vidriga barn växer upp och blir socialfall och kriminalfall. Vi behöver inte fler såna i det här landet.

Jämställdheten kväver oss: BDSM är ömhet, inte misshandel

Moralpanik så att det bara skvätter tantparfym och instängd acceptans för andra sexuella preferenser än dem som tydligen måste äga rum hos herr och fru Svensson. Med lampan släckt. Och under täcket, förstås. Där onani och petting är fult, där sexfantasier måste undanträngas och där scener som tagna ur en välgjord porrfilm bara inte kan vara kvinnans eget val.

Flera uppretade läsare har hävt ur sig kritik mot Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogginlägg Jämställdheten kväver oss och framför allt fokuserat på formuleringen ”ett slag över munnen på en kvinna kan vara ett ömhetstecken”.

Det fick socialtanterna och alla andra som bara måste vara politiskt korrekta att surna till, sätta händerna i sidan och stampa med sina lågklackade skor. Så här får det minsann inte gå till! Någon uppmanade till och med aktuella skribenter att besöka närmsta kvinnojour för att få sig en titt på vad misshandel i hemmet kan ställa till med.

Backa ett par steg.

Är det ingen i skaran av självutnämnda samhällsexperter som någonsin har hört talas om begreppet BDSM?

Där existerar inte jämställdhet. Av det enkla skälet att det inte är upphetsande för den som gärna ägnar sig åt dominanslekar, oavsett på vilken sida om det mycket tydliga strecket de står. Där kan såväl verbal förnedring som handgriplig bestraffning, med eller utan verktyg, leda till den högsta av tillfredsställelse hos båda parter.

Ett sunt BDSM-förhållande är en relation mellan två eller fler samstämmiga individer där den undergivna parten vill lägga sin bestämmanderätt åt sidan. Där tas den inte ifrån dem av någon som systematiskt misshandlar.

Det kanske inte var BDSM som skribenterna hade i åtanke när de skrev den omtalade meningen, men det är en möjlig tolkning. Och där har ingen gormande kärring rätt att fördöma. Det finns människor som gillar hårda och plågsamma sexlekar. Det finns till och med de som gillar att bli pissade på, strypta, piskade tills blodet sipprar fram, utlånade till främmande män och/eller kvinnor och som inte vill annat än att vinna lydnadspris, med eller utan halsband.

Så länge det handlar om mentalt friska människor som självmant har valt ett sådant förhållande, har ingen annan rätt att komma och peka finger och fördöma.

Och den som inte tror mig har aldrig upplevd Det blå.

Livet utanför tullarna

Sommarblomster krampaktigt stretande, spretande i nävarna på en grå dam. Storstaden breder ut sig, men kan aldrig ta naturen ur människan. Om än så oansenligt som ogräs, plockas de, tas med hem och påminner om hur det är meningen att vi ska bo och leva.

Stadsbor med sina asfaltshundar, bland bilar, avgaser och stressade själar. Längtar de tillbaka till ren luft, skogsdagg och sjöstänk? Jag tror att de gör det.
Vi har det inbitna östermalmsbarnet som just upptäckt världen utanför tullarna. Där man kan köpa en villa för samma pengar som man knappt får en etta med kokvrå på Kungsholmen för. Och ändå få pengar över till en gräsklippare och solpaneler på taket.

Att upptäcka att det går att bo, arbeta, leva och utvecklas som människa på en plats som inte är infekterad av en miljon andra. Att lappsjukan inte är ett konstant tillstånd där barnen kan springa barfota eller hunden slipper pinka på lyktstolpar.

Där plockar man också sommarblomster. Trots att det inte behövs.

Hamburgare, viktväktargodis och skamsenhet

Hon sitter där och tuggar långsamt. Försöker se ut som om hon är helt ensam i tunnelbanan, oberörd, försjunken i avkopplade tankar. Fingertopparna är fulla av fett och salt och efter varje omtag gnuggar hon pretentiöst, överdrivet moget och vuxet, fingertopparna mot varandra över påsens öppning som för att signalera, Jag vet att jag äter offentligt, men jag kan föra mig.

Något osjälvständigt stycke medelålders kvinna i alldeles för lång jacka mumsar skamset på en kanelbulle från Pressbyrån vid en tidpunkt då de flesta just har ätit frukost.

Och någon hoppfullt förledd och förvuxen dam har en hel påse full med sockerfria karameller och viktväktar-chokladkakor i knät. Påminner mig om framsidan på boken ”Varför gör de inte som vi säger?” där en fet dam frågar sin läkare om hon ska äta bantningsmaten före eller efter den vanliga maten.

Varför är det så?
Varför mosar folk i sig hamburgare, hinkäter karameller och trycker i sig kanelbullar när de reser? Och förresten, varför ser jag främst kvinnor bete sig så? Det är sällan jag ser en kille eller en man äta en hel måltid ombord kommunala transportmedel. Grabbar kan sitta och käka godis och – om de har den matkulturella begåvningen – solrosfrön och pumpakärnor. Men inte hela måltider. Det har i alla fall inte jag sett i samma utsträckning.

Och jag kan irritera mig på hur de kan sitta med nävarna fulla av choklad och sedan beklaga sig över bilringarna som sakta men säkert växer till orediga proportioner.

Ät var du vill. Ät vad du vill. Men ta ansvar för vad du äter och stå för det. Kladda så mycket du vill med dina pommes frites och din dressing, men sitt rakryggad och var närvarande när du gör det. Och våga inte spilla på mig.

Får och ulldoftande händer

Tänk att kunna bo i en storstad och på knappt tio minuters promenad från lägenheten ändå ha både kor och får i allmänna hagar.
Ljudet av upprivet gräs lockade tre får att komma fram och hälsa, och de lät sig gärna och helt oförskräckt klappas och gosas med. Har du sett hur gulligt ett får slumrigt halvsluter sina ögon när man killar det i ansiktet?
Mina händer doftar fortfarande ull. Jättemysigt.

Förnedring går i arv

Kommer ni ihåg skolan nere i Malmö som kommunen beslöt stänga för att eleverna inte kunde uppföra sig som människor? Med en rektor som journalförde varenda händelse, allt från oacceptabelt språk till fysiska attacker? Det var en handlingskraftig kvinna, må jag säga, som myndigheterna valde att straffa genom att schasa ut samtliga ur skolbyggnaden och låsa efter dem.

Det skulle skickas signaler till stökiga elever och deras föräldrar, sades det.

Och nu fick vi lite mer information om vad det var som hände, tack vare en dokumentär som sändes i SVT härom kvällen.

Här fick vi möta eleverna igen, traumatiserade skolterrorister som enligt egen utsago var vana en helt annan uppfostringsmetod än den som svensk lagstiftning propagerar för. Ett ständigt hot om stryk i hemmets hägn ska ha varit anledningen till att de varit exemplariskt skötsamma så länge fadersgestalten varit i närheten.

Vilket också, med en något exotisk logik, naturligtvis var anledningen till att de kunde bära sig åt som de gjorde i skolan – de visste att ingen lärare skulle bära hand på dem och därför vågade de bete sig som grovt beteendestörda barn, långt ifrån resonabla med svenska lärares kan-du-vara-snäll.

Men samtidigt som dessa grabbar här vittnade om hur aggressiva deras misshandlande fäder gör dem, och hur förnedrade de kände sig varje gång ett knytnävsslag eller en örfil landat i ansiktet, tvekade inte hälften av dem när journalisten ställde den uppenbara frågan:

-Kommer du att slå dina egna barn?

Svaret blir alltså det mycket störande
-Ja. Det är så man lär sig.

Hur tänker man för att komma fram till den slutsatsen?

Neongula pumps och en vit pitbull

Neongula pumps, gråvitsvarta knästrumpor, grå kjol, grå top och platinablonderat hår. Och i vänster hand, ett koppel, som - en meter längre - ned slutar i en hårt åtsittande kedja runt halsen på en vit putbull.
Hon fick en hel del brännande blickar som hon trippade genom gallerian.

Men vad ville hon signalera med den utstyrseln?
Kanske
-Jag är så sexig att jag måste ha den här vakthunden för att du inte ska våldta mig.

Alternativt
-Jag håller alla mina hundar i koppel.

Hon får väl se ut hur hon vill, men tragiskt är det när folk degraderar intelligenta varelser till accessoarer.

Morgonpigg nattfågel

Klockan pep just. Jag ställde den igår natt för att vara säker på att vakna klockan 7.30. Men här är jag, framför datorn, med en helt nystädad lägenhet bakom mig i tiden.

Jag rullade nämligen ur sängen för redan en timme sedan och tyckte att det var lika bra att använda den enrgin till att dammsuga och skura. Testade det nya tricket med bakpulver (hade ingen ättika hemma, men bakpulver fräser fint i vatten det med) i toalettstolen. Den har en tendens att sunka igen totalt. Jag intalar mig att det är för att vi har hårt vatten. Det ska bli intressant att se om något har hänt på den fronten om en liten stund.

Språktidningen, könsroller och namnval

Jippi!
Nya numret av Språktidningen damp ned i brevlådan idag.

Det är en av de få tidskrifter som jag lusläser från sida till sida. Underbart språk, intressanta artiklar och humoristiska betraktelser av vårt fantastiska kväde. I detta nummer får vi till exempel lära oss vad mikroblogg, myndighetssafari och kawaii betyder. Några rader om jämopappan, för den som känner sig träffad, och lattemamman, som med sitt trendiga trippande med barnvagnen allomstädes medföljande lett till att flera kaféer har infört barnvagnsförbud.

Dessutom får vi följa Eva Bryllas förfasande över att hur namn som vi traditionellt betraktar som manliga (t.ex. Lars) sannolikt skulle bli vanligare på flickor, än kvinnliga namn (t.ex. Linda) skulle pryda pojkar, i en kolumn med den varnande rubriken Könsneutrala förnamn kan gynna männen. Hon verkar förvisso ta strid mot könsneutraliseringen av namn, men med hänvisning till att detta inte tycks ha gjort något för jämställdheten i andra länder, och varnar för att ett sådant system snarare skulle kunna leda till att "kvinnor osynliggörs".

Men har inte könsdebatten och jämställdhetssvamlet gått lite väl långt när till och med namn ska berövas sina könsroller? Vad är det för fel med att döpa en flinga till Lisa och en kotte till Pelle? Om de i vuxen ålder upptäcker att de inte kan identifiera sig med sina biologiska kön är det väl lätt gjort att byta namn. Och samtidigt frågar jag mig om alla tjejer med namn som Kim, Alex (som en förkortning av Alexandra) och Ty verkligen känner sig osynliga.
Och hur i så fall Andrea Bocelli känner inför sitt namn när han kommer utanför Italien. Eller hur alla män som heter Maria uppfattar sitt.

Vi behöver väl inte hålla på och forcera fram namn i sisyfosarbetet med att få upp män och kvinnor på samma plattform?

Ty att kvinnor och män ska ha lika värde i samhället är väl en sak, men jämställda kommer vi - och ska vi - aldrig bli. Som biologiska varelser är vi olika, har olika intressen och olika fallenhet för talanger. Jag kan ta den striden med vilken gråsosse som helst. Om lille Martin vill leka med bilar, så låt honom göra det. Han måste inte leka med dockor bara för att visa hur förbaskat jämställt det ska vara hela tiden.

Jag ogillar skarpt könskvoteringar och liknande "positiv särbehandling". Dessutom anser jag att kvinnor utan ett ögonbrynslyft från någon mossig major någonstans ska få göra lumpen, utbilda sig till polis eller bli brandman, men då ska också villkoren vara desamma som för de manliga aspiranterna. Alltså inte vara som nu; ställa lägre fysiska krav på kvinnor än på män för att de förra ska orka komma in och ta sig igenom en given utbildning. Hur ska kvaliteten på respektive yrkeskår då kunna tillgodoses?

-Jamen, då skulle ju könsfördelningen aldrig bli femtio-femtio!
-Nehej, och?

Tv mitt i natten är min rättighet!

Dygnet har 24 timmar. I bondesamhället fick människor anpassa sitt arbete efter dagsljuset. Korna skulle mjölkas och sedan hade man ett antal timmar på sig så länge solen var uppe att utföra alla andra sysslor på gården.
Idag ska korna och gården fortfarande skötas, men det finns en mycket stor andel människor som arbetar på så kallad obekväma arbetstider. Personal på sjukhus, brandkår, polis, industrier...

Så hur kommer det sig att SVT envisas med att avsluta sina sändningar mitt på dagen för alla dessa människor? Vid ettiden på natten hör vi ofta:
-Och här avslutar vi våra sändningar och önskar våra tittare god natt.

Vad då, god natt? Alla som är vakna till morgonen gryr, då? Det snackas så mycket om demokrati hit och dit - vägtullar är odemokratiskt, ökade bensinpriser är odemokratiskt... Utbudet av media, då?

Sänd filmer, serier och vetenskapsprogram mitt i natten och på förmiddagarna, när en betydande andel människor är vakna! Jag är så trött på att knäppa på tv:n efter midnatt och mötas av nyheter på texttv.

Drar mig till minnes hur frågan kring någon kommuns beslut att släcka nattbelysningen togs upp bland pöbeln. En äldre dam ansåg med bestämdhet att nattbelysning väl inte behövdes:
-Folk ska vara hemma och sova vid den tiden.

Jag undrar hur hon skulle reagera om hon drabbades av en hjärtattack eller eldsvåda efter konventionell kontorstid om den regimen var den allmänt gällande. Eller hur hon skulle gilla att kyl och frys stängdes av klockan 17 för att personalen på kraftverken slutar jobba då.

Inskränkta människor irriterar mig.

Inte minst om de sitter i kulturnämnden och bestämmer vad och när folk ska kunna se på tv.

OS och dopning

Hur omoralisk och inhuman är man om man dopar sin häst med capsaicin? Det bedövar hästens ben och gör den mindre rädd för att slå i hindren. Norge åkte dit för hästdopning under OS i Peking. Det säger mer om Norge än vilken norgehistoria vi kunde komma på i femman.

En jack russel som skäller av glädje i agilitybanan under den lokala hundklubbens försyn är en sak, men när elstavar, spikkoppel och dopningspreparat kommer fram är det dags att avbryta det hela.

En idrottare som dopar sig väljer åtminstone själv att sätta nålen i sig, men det gör inte djur.
Det är inte etiskt att tävla med djur på elitnivå.

Rent hus

Såg på Rent hus igår med de kavata damerna som håller på att städa upp i Sveriges smutsigaste hem. Har en viss förståelse för hur en deprimerad dam kan dela säng med en flock fläskängrar, men hyser ingen sympati för ett par allmänt ouppfostrade hårdrocksfantaster som inte drar sig för att sova bredvid lurvig potatisgratäng.

Bra städtips får man på köpet. Såpa använder jag redan till det mesta, och Änglamarks oparfymerade diskmedel till det övriga. Men bakpulver och ättika ska nu också ingå i min arsenal av mindre miljöovänliga kemikalier i hushållet.

Jag får vara försiktig, bara, så att jag inte städar bort Gunnar. Han och några av hans betydligt skörare kusiner är insekter som jag inte har något emot att ha som inneboende gäster. Vi bor på bottenplan och har balkong och fönster öppna i stort sett jämt, men besväras aldrig av flygfän och annat inomhus. Jag tillskriver Gunnar denna förtjänst.

Vaktspindeln

Det här är vår vaktspindel. Han lystrar numera till namnet Gunnar. Här sitter han grannt positionerad utanför sovrummet. Det är ett imponerande exemplar, som inte blygs inför jämförelsen med en vanlig mobiltelefon.
Budskapet är troligtvis Vik hädan, Fåbente!
Alternativt, Vem är du och varför står du i vägen för TV:n?



















Han har för vana att traska runt här hemma bäst han vill och återfinns på alla möjliga ställen. Här sitter han på köksväggen nästan i ögonhöjd och tittar på när vi rumsterar. Vad är det här för spindel? Skulle gärna vilja ha det vetenskapliga namnet.

Kändisen känner alla

Taxichauffören dit, två på kursen, tjejen i matsalen, taxichauffören hem, lekkompisen från förr, två kompisar på gymmet samt en massa gymbekanta.
Det blev resultatet av dagens spontana möten med människor jag känner inom en radie om fem mil i Stockholm. Är Stockholm en småstad i storstadskostym?

Tjej och offer?

Bara för att du är tjej är du inte född till offer. Vill du ha sex, så ha det, men spela inte så förbannat utnyttjad eller kränkt efteråt. Gå ut på krogen, ragga upp något som ser bra ut och ha kul med honom, henne eller dem, men försök inte att få det till ett våldtäktsmål efteråt. Stå för att du kan vara kåt, njut av en engångsföreteelse och gå vidare till nästa. Bara du gör det säkert och med någon som vill. Vågar du vara något annat än ett offer?

Någon tillknäppt tant yttrade i tidningen när det hade uppdagats att Stureplansgrabbarna hade dragit över någon tjej en aning våldsamt att "det måste ha varit våldtäkt, för ingen kvinna vid sinna sinnens fulla bruk vill ha sex med flera män samtidigt".
Ha!
Du måste skämta.
Jag skulle kunna berätta historier direkt ur min verklighets dagbok som skulle kunna lära henne ett och annat. En del tjejer - och killar också, för den delen - gillar hårda tag, verbal förnedring och utmaningar som någon icke-insatt skulle ta för tortyr. Har själv aldrig varit förtjust i eld, vatten eller andra obskyriteter, men jag kan åtminstone respektera att det finns de som njuter av det.

Underbara ord och nödvändiga saknade

Har du blygskrutit någon gång? Eller skaffat dig en littorinexamen? Kanske anser du att tölpifieringen har nått sin kulmen?

I mitt tycke är Svenska Dagbladet en av de bästa dagstidningarna. Jag gillar deras sätt att behandla språket, deras urval av nyheter och deras sinne för humor. Igår morse roade jag mig med att gå igenom några förslag på ord som krönikörer tycker att svenskan saknar, och den uppfinningsrikedom och det prov på analytisk förmåga som radades upp för mina ögon på skärmen var minst sagt underhållande och i mångt och mycket efterlängtade.

Hur har vi till exempel klarat oss utan ord som pingvinisera, dracularisera och snarkofag?

Vilka fler ord behöver vi för att uttryckas ännu klarare på svenska?

Svengelska svider i mina öron och irriterar mina ögon. Men vad ser bäst ut i skrift? Inte är det mejla, i alla fall. ”Maila”, ”printa” och ”logga” (som i ”logga på” eller ”logga av”) förhåller jag mig något tveksam gentemot, möjligen för att jag har vant mig. E-posta ser bättre ut i skrift, men jag har aldrig använt det i tal. ”Skriva ut” tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att värna om svenskan, men däremot hittar jag inget bra alternativ till ”logga”.

Det finns experter på området som har beskrivit fenomenen med låneord, språkförbistring och språkbortfall mycket bättre än jag skulle kunna prestera med de verktyg jag har för handen idag, så jag ska inte klampa in på konnessörernas område. Däremot ser jag det som min plikt som språkvårdare på hobbynivå att vänligt men bestämt tillrättavisa människor i min direkta närhet när de gör fel.

Vi går exempelvis inte hem till ”hon”. Vi går hem till henne. Och vi kan skriva några rader om vår bil eller ert hus, inte "våran" eller "eran", tack så mycket. Vissa moderniseringar börjar dock bli så vanliga att de till min förskräckelse har blivit allmänt accepterade. I min värld skriver man inte ”dom”, man skriver ”de” eller ”dem”, beroende på ordets funktion. Man skriver heller inte ”mej” och ”dej”, utan väljer de mer eleganta mig och dig.

Och vad hände med den underbara konditionalisformen där vi hittar ord som funnes, bleve och kunne i paletten? De tycks ha blivit reducerade till dialektala undantag och istället möts vi av ”fanns”, ”blev” och ”kunde” för hela slanten. Och varför ska en del säga typ och liksom och faktiskt i varenda mening? Eller ba? Jag associerar ”ba” med tvespråkiga (inte tvåspråkiga) fjortisar som aldrig kommer att hitta ett jobb med större karriärsutsikter än att kunna titulera sig lokal restaurangchef på någon av de mer kända hamburgerkedjorna.

Fjortisar (sådana behöver för övrigt inte vara just fjorton år, utan beskriver snarare en människa i tonåren eller möjligen yngre 20-årsåldern med mycket begränsad mental mognad, som roar sig med att väsnas i stora folksamlingar för att imponera på jämlikar, och som tillhör den första generationen som kommer att kunna utveckla sms-tumme (ytterligare ett nytt ord som jag har lärt mig idag)) av honligt kön brottas dagligen med det överväldigande bekymret att välja rätt väska, använda rätt smink i helt fel proportioner och att hålla hela sin väninnekrets uppdaterade om minsta steg tagna av en påtänkt fjortis av hankön som kan komma att införlivas i brödraskapet av buksvågrar om han nu bara sköter sina kort rätt.

Vilket i det här fallet skulle innebära den outgrundligt imponerande bedriften att få tag på alkohol till hon-fjortisen och hennes kompisar så fort någon yppar ordet ”fest”, att framföra ett bensindrivet fordon på ett så öronbedövande manér som möjligt och att gärna ha rykte om sig att vara en bråkstake. Om några polisbesök finns med i meritlistan höjer det hans status ännu mer, eftersom utsikterna att då kunna skryta med att så småningom ha tämjt honom ökar radikalt. Alternativet är att han inte alls har för avsikt att tämjas utan tar det han kom för och lämnar henne i en tillsynes livslång sorg och besvikelse. Som går över till nästa helg då scenariet inte helt osannolikt upprepas igen, med samma person eller med någon annan.

Ett ord som många saknar innebörden av och förståelsen för är disciplin. Vad hände med att respektera sin sensei genom korrekta bugningar, att utan gnäll fortsätta göra sina armhävningar på knogarna under tilltagande smärta, eller att rätt och slätt hålla käften i klassrummet när läraren pratar? Man ska inte behöva välta ett bord över en ouppfostrad dretunge och plocka upp honom till rektorn för att få lite lugn och ro. Tack och lov för att min karriär som lärarvikarie är över. Det var en lärorik tid, och nu är jag klar med det. Dretunge är för övrigt värmländska, men borde bli ett nationellt ord. Det finns många sådana, nämligen, och även om jag av princip är emot barnaga anser jag att vissa skulle må bra av ett kok stryk bara för att komma upp på banan och få styrfart framåt.

Nattfågels känsla för sekt: Den stora finalen

Den stora finalen, tillika den stora hemligheten som alla med vetskap tigit som muren om gick ut på ytterligare bekännelser. Den här gången satt vi inte fyra och fyra, utan var och en uppmanades att komma fram och tala inför alla deltagare. Jag har hört upprepade gånger att framträdande inför människor upplevs som det absolut värsta som många kan tänka sig att vara med om. Tanken var nog av det skälet inte själva bekännandet som sådant, utan snarare det sista steget i träningen att flytta fram vår bekvämlighetszon. Under hela seminariet hade vi fått höra hur viktigt det var att inte fortsätta att traska runt i uppkörda spår:

-If you keep solving your problems the same way you’ve always done it, you’ll always end up with the same results.

Ett mycket sunt budskap, tycker jag. Genom att hitta nya vägar och utmana sina rädslor tvingas man att utvecklas och bli starkare, och på köpet lär man sig vilka metoder som fungerar och inte. Jag tror att man ska ha en arsenal av problemlösningsmetoder att välja mellan för att lyckas i de situationer vi kan hamna i.

Men hur välvilligt det budskapet än kunde vara, blev det ändå en tävling i vem som kunde bekänna värst egenskaper eller handlingar. Jag bestämde mig tidigt för att inte delta på den här övningen. Jag såg ingen anledning att hälla ut mitt innersta för den här gruppen, och jag kände att det skulle uppstå en konstig atmosfär om jag valde att ta övningen för det den var till för – att bemästra sin rädsla. Jag känner inte heller att jag har några sådana rädslor. Dessutom hade hela ensemblen en hållhake på mitt uppförande genom Erik, och jag ville inte utsätta honom för något som kunde bli besvärligt för honom.

En efter en kom upp och grät, bekände och snyftade. Samma sak igen – sex, våld och intriger. Någon bad till och med om ursäkt för att inte ha något av samma kaliber som så många andra och gav ett något mer balanserat framträdande. Och assistenterna höll koll. De visste vilka som varit uppe och vilka som stod på tur. När de ringlande köerna på båda sidorna av rummet inte längre fylldes på allt eftersom folk klev av scenen, kom en av assistenterna fram till mig. Hon lade en hand på min arm som för att förmedla trygghet.

-Ska inte du gå upp?

-Nej tack, svarade jag artigt. Jag avstår.

-Men någonting kan du väl säga?

-Nej, jag har inget att säga i den här övningen.

-Men gå fram i alla fall. Du behöver inte säga något. Du kan väl bara tacka den som bjudit in dig?

Det var förstås inget erbjudande utan en direkt uppmaning, och eftersom alla andra hade uttryckt sin tacksamhet gentemot både den som ”bjudit in” dem och den de anammat som buddy under seminariet, kände jag att det kunde vara rätt att åtminstone uppmärksamma Erik och Johan.

Så när köerna på båda sidor tog slut gick jag upp på scenen och såg ut över folkhavet. Strålkastarna låg på mig och publiken var knäpptyst med undantag för något enstaka snörvel.

Jag hade lokaliserat Erik för att kunna vända mig till honom när jag nämnde hans namn, men Johan såg jag inte till. Han satt så klart någonstans bland de andra 250. Däremot kunde jag mycket tydligt se seminariestjärnan, vår eminente föreläsare som hade värvat ytterligare en skara dyrkare med sin predikan och sitt medvetet provocerande sätt. Han satt på en stol rakt framför mig, längst bak i rummet, med en assisten bredvid sig som gjorde sitt bästa för att simultantolka åt honom.

-Jag väljer att inte delta i den här övningen, för jag förstår inte poängen med den. Men jag tycker att det har varit ett intressant seminarium och jag vill tacka Erik, som bjöd in mig, och Johan, som är min buddy.

Så klev jag av scenen och gick och satte mig. Atmosfären frös till is omkring mig och folk kände sig sannolikt snuvade på den sista konfekten. Jag bekymrade mig en aning för Erik, men jag hade från början sagt att jag inte ville upp på scenen.

Och med det var egentligen det hela slut. Några sista ord från vår frälsare, bara, och efter de obligatoriska – och av många hjärtliga – applåderna började sedan lokalen att sakta med säkert att utrymmas. En sista övning hade vi fått med oss, och det var att hålla kontakten med vår buddy en gång per dag under tills vi sågs på en uppsamling en vecka senare. Tanken var att hålla förändringarna vi ville göra vid liv. Naturligtvis uppmanades vi alla att verkligen ta oss tid att komma, och jag gick faktiskt dit. Det blev deras sista möjlighet att värva oss som assistenter inför kommande seminarier, och dem av oss som ville fortsätta att engagera oss fick gå med i arbetsgrupper, där syftet var att peppa varandra att hålla kvar de förändringar vi tagit oss för.

Det var onekligen en oväntad upplevelse att delta. Jag lärde mig att betrakta mig själv ur ytterligare ett perspektiv, och framför allt kände jag starkt att jag skulle ha nytta av det i mitt arbete. Men på ett personligt plan var jag både besviken och förvånad; besviken över att ha betalat så mycket pengar för ett seminarium som inte hade något att erbjuda mig, och förvånad över hur begeistrade människor var när de gick. Vi hörde samma sak, gjorde samma sak, men upplevde det hela helt olika.

Det jag däremot fick med mig hem, och som jag än i dag är tacksam över, var en mycket speciell relation till Johan. Vi har fortfarande kontakt med varandra, även om det inte är särskilt ofta. Jag har aldrig träffat en så mogen människa, och jag har lärt mig väldigt mycket av honom. Det enda jag kan känna ett sting av är att jag inte kan erbjuda honom samma stöd och resonemang.

Nattfågels känsla för sekt: Att tämja en tiger

Han stod inför sin församling och fångade dess uppmärksamhet igen. Han hade 250 par ögon liksom fastnaglade på sig direkt han öppnade munnen och det beundrade jag. Den pondus han utstrålade var hans vapen och med hjälp av den fick han sin publik dit han ville. Inget steg han tog var nytt. Han hade troligtvis mött alla frågor, alla svar och alla reaktioner som den här publiken kunde tänkas konfrontera honom med, och det gjorde att han kunde koppla av och bara njuta av sin egen föreställning.

Han hade berättat för oss att människor idag går omkring med sina ögon stängda.

-De ser inte vad som försiggår runt omkring dem och kan inte växa. Öppna era ögon! uppmanade han oss. Gå inte omkring i blindo, utan gör aktiva val hela tiden.

Han ställde frågor och fick svar från en publik som var ivrig att tillfredsställa honom. Händer sköt i luften direkt det gick att skönja ett frågetecken i hans röst och han plockade människor som mogna frukter; berömde, tillrättavisade, ifrågasatte och styrde.

Så vände han sig som ett rovdjur mot en kvinna som hade haft oturen att hamna i den främsta raden efter senaste rasten.

-Du där. Har du inget att säga?

Jag satt så långt bak den gången att det var omöjligt för mig att uppfatta vad hon svarade.

-Vad?

Tydligen hade till och med han svårt att höra hennes försiktiga stämma från en meters håll. Tala högre! […] Vad? Är du blyg?

Han tittade ut över oss andra. –Hon är blyg. Är du blyg? Ställ dig upp när du pratar.

Den späda kvinnan ställde sig upp och kunde troligtvis inte ha dolt sin fasa ens med ett atomvapen i hand.

-Vänd dig om och titta ut över alla deltagare, krävde han och blev genast åtlydd. Hon var så obekväm till mods att hon hukade och slokade så mycket med sin kropp att hon såg ut som en slagrädd hund. Tror du att du är den enda här inne som är blyg?

-Vet inte… blev det darrande svaret.

-Vet du inte? Vad tror du då?

Här grep en sympatiserande man in. –Men sluta att mobba henne. Hon är ju blyg. Lämna henne ifred!

Han reagerade direkt.

-Ska jag lämna henne ifred för att hon är blyg? Men det är ju därför hon är här! Jag sköter det här, lägg dig inte i!

-Men hon vill ju inte! Hon kan inte prata så bra engelska.

-Jag SA: LÄGG DIG INTE I DET HÄR! Sköt ditt eget! Mind your own business!

Det var väldigt osvenskt, väldigt ohyfsat, att bete sig så. Det tyckte nog de flesta där inne, och genast kunde en delning i publiken noteras. Några började samtala tyst med varandra, nickade och skakade på huvudet, och mannen som precis hade fått en tillsägelse som om han vore ett barn var lika missnöjd med det som vi kan ana. Föreläsaren fräste:

-Vad vet du om hur hon pratar engelska?!

-Det är min mamma!

Ett sus genom publiken igen. Aha, den försvarande sonen.

-Är hon din mamma? Du är alltså hennes son? Har hon ingen egen röst? Kan hon inte tala för sig själv? Måste du prata åt henne?

-Jag tycker bara att du kan vara lite snäll mot henne.

-Jag är inte här för att vara snäll mot någon! blev svaret. Sätt dig och var tyst. Jag sköter det här.

Den lilla dispyten hade givit honom en lysande öppning att fortsätta.

-Om vi stannar kvar i vår bekvämlighetszon kommer vi aldrig att växa, berättade han för oss alla med en något mer empatisk ton.

-Vad heter du?

Han fick ett svar.

-Är du blyg?

-Ja.

-Har du svårt med språket?

-Ja, lite.

-Förstår du det jag säger nu?

-Ja, det mesta.

-Jättebra. Om det är något som du inte förstår, så måste du avbryta mig, så att jag får förklara. Min engelska är inte perfekt, jag är inte född med engelska som modersmål. Ni svenskar är generellt så duktiga på engelska att jag kan prata obehindrat med er. Från och med nu måste du delta. Räck upp handen och svara på alla frågor, även om du inte kan svaret. You need to participate. Do you know what that means? Vad heter participate på svenska?

-Delta, svarade någon.

-Ok, bra. You must deeahl-tah.

-Ok.

-Yes?

-Yes.

-How are you?

-I’m good.

-Good. Please take your seat again.

Från den stunden var hennes blyghet som bortblåst. Hon var den första av oss att räcka upp handen och han plockade upp henne gång på gång. Hon växte för varje gång hon fick ställa sig upp och på knagglig engelska, ofta med hjälp från den vänligt inställda publiken som mer än gärna översatte ord åt henne, berätta vitt och brett om allt möjligt.

Ytterligare en gång hade han lyckats imponera på mig på ett professionellt plan. Han hade jagat djupt inne i djungeln, fångat en tiger och tämjt den. Jag noterade han tillvägagångssätt.

Nattfågels känsla för sekt: Blue-eyes and brown-eyes

Blue-eyes and brown-eyes.

Ett numera klassiskt och tämligen grymt psykologiskt experiment med tredjeklassare som försökskaniner. Ena dagen är det de brundögda barnen som bekräftas och de blåögda som rackas ned på. Allt de brunögda gör är bra och deras ögonfärg framhävs som främsta skälet till deras framgångsrika resultat i skolan, vare sig det handlar om provresultat eller kamratligt beteende. På samma sätt får lärarinnan de blåögda barnen att tro att de är sämre och att deras ögonfärg speglar deras lägre intelligens och större tendens till aggressiva handlingar. Ett band som ska bäras kring halsen utmärker de sämre barnen och cementerar deras underlägsenhet. De presterar snart sämre på läs- och skrivtester, råkar i slagsmål och drar på sig lärarinnans bannande uppmärksamhet.

En atmosfär av trotsighet sprider sig bland blåögonen medan brunögonen fortsätter att briljera under konstant uppmuntrande av deras auktoritära lärarinna.

Dagen därefter är rollerna de ombytta, banden byter ägare och samma scenario äger rum. Numera är det inte tillåtet att utsätta barn för psykologiska experiment såsom detta för att det anses vara oetiskt. Men det gör man ändå på barnseminariet. Jag undrar om de har skaffat sig ett etiskt tillstånd, eller om de kör ändå.

Frälsta föräldrar är nämligen ytterligare en guldgruva för arrangörerna för det här seminariet, och vi får vid ett tillfälle se en film om hur amerikanska barn utsätts för den ena obehagliga upplevelsen efter den andra. Rättvis uppfostran och disciplin är jag den sista att ha åsikter om, men här reagerar till och med jag. I slutet av denna vecka har barnen genomgått en transformering utan dess like. Föräldrarna känner knappt igen sina barn när de kommer och hämtar dem, och stora som små gråter de av lättnad och lycka över att ha hittat en plattform att utgå från. Forna problembarn som vägrat städa sina rum, varit arroganta mot vuxna och uppträtt allmänt oacceptabelt blir på bara några dagar till fromma lamm, ivriga att göra sina föräldrar stolta.

Erik skulle iväg till England för att assistera på ett sådant barnläger, sa han, och tycktes ta uppdraget på största allvar och som den största ynnest.

Nattfågels känsla för sekt: Ideellt arbete my ass

Erik tittade på mig med en blandning av ogillande och förvåning.

-Det är inte för att få betalt som vi gör det här. Vi lär oss något nytt om oss själva varje gång och det känns bra att ge tillbaka för att andra ska få uppleva samma sak.

Det betydde att alla de assistenter som glatt radat upp sig på scen för ett välförtjänt erkännande och en varm applåd från publiken gjorde det här helt gratis. Det var allt från arbetslösa till chefer via doktorander som nitiskt kom före alla andra på morgonen och gick hem efter alla andra på kvällen.

Snacka om indoktrinering.

Jo, det är klart att jag respekterar ideellt arbete. Jag har inget alls emot det, tvärtom. Men här var det frågan om att över en miljon spänn var i rullning under varje seminarium, och ingen av dem som tycktes arbeta hårdast med att arrangera hela spektaklet fick ett öre för besväret. En stark religionsingrediens, skulle jag vilja påstå. Protestera gärna om du inte håller med.

Det behöver inte vara inneboende fel.

Och jag är inte emot religioner per se.

Jag är emot utnyttjande.

Ideellt arbete ska gå åt båda hållen, enligt min uppfattning. Om någon inte får betalt för sina insatser på ett eller annat sätt, tycker jag inte att någon annan heller ska få det. Å andra sidan var det ju ingen som var hittvingad med våld. Sektvarningarna blev allt tydligare. Erik märkte sannolikt av mina avvisande tendenser; han insåg att jag inte svalde allt som gjordes och sades med hull och hår. Och därför – tror jag – drog han sig undan och ville ogärna prata i pauserna. Att det skulle bli upptakten till att han helt bröt kontakten anade jag inte då, men med facit i hand misstänker jag starkt att min ovilja att följa efter gruppen och atmosfären i densamma är skälet till att han väljer att iaktta radiotystnad sedan ett par år tillbaka nu. Det här utspelade sig ju i skrivande stund för tre år sedan. Synd. Han är en smart kille. Tråkigt att han skulle trilla dit. Det är mitt sätt att se på det. Hoppas att han är verkligt lycklig.

Nattfågels känsla för sekt: Att starta en egen religion

Vill du tjäna pengar? Då ska du starta din egen religion. Det gjorde exempelvis L Ron Hubbard, som var science fictionförfattare innan han gav sig in i den lukrativa religionsbranschen med sin skapelse Scientologikyrkan. Som bekant dyker ett misstänkt antal större och mindre detaljer upp i denna religion som vi känner igen från hans berättelser om titanerna.

Samma sak här. Ta en del sunt förnuft, blanda det med psykologi och kännedom om hur människan fungerar och lägg till en karismatisk ledare som gärna pratar om andlighet och inte drar sig för att provocera, så har du din religion.

Att vara närvarande när en enda person fick en hel föreläsningssal att bli föremål för syndaförlåtelse, upprättelse och kraft att gå vidare i livet var en, måste jag säga, spännande process.

För det han sa var ju logiskt. Bredda dina vyer, se på saker och ting uppifrån så att du förstår sambandet och utmana dig själv genom att steg för steg flytta fram din bekvämlighetszon, din ”comfort zone”, där du annars befinner dig. Alla fick två hemläxor. Den ena var att ändra på något som vi var missnöjda med. ”Det ska inte vara något stort och världsomspännande, bara något litet i ditt liv som du vill ha annorlunda. Det kan vara att diska undan direkt efter maten. Det ska vara något som du vill göra annorlunda varje dag, från och med nu. Det här blir ditt första steg mot det liv du vill ha. Dessutom ska du, innan du somnar, koncentrera dig på det klockslag som du vill vakna imorgon. Sätt dig på sängkanten och ställ in din biologiska klocka och föreställ dig hur du vaknar nästa morgon, utvilad och glad och nyfiken på vad livet kommer att erbjuda dig den här dagen. För säkerhets skull ska du ställa din väckarklocka också, men fem minuter efter det klockslag som du har bestämt dig för att vakna.”

Känslan av beslutsamhet låg som ett täcke över församlingen. Ny chans, nytt liv, nu äntligen ska jag…

Jag kom ganska snart på vad jag ville ha som hemläxa: eftersom det skulle bli så långa dagar under det här seminariet så visste jag att jag skulle vara för trött för att gå till träningen när jag kom hem. Så för att kompensera lite för det och samtidigt få en nypa frisk luft innan de stängde in oss i lokalerna för dagen, bestämde jag mig för att gå upp en och en halv timme tidigare och promenera runt femmans spår. Som den kvällsaktiva person jag är var det naturligtvis ett sjuhelsikes projekt att motivera mig när klockan väl ringde (för inte vaknar jag av egen vilja redan klockan fem på morgonen), men jag gjorde det. Den gången.

-Har du gjort din hemläxa?

Frågan morgonen därpå var självklar. Han stod bland stolsraderna och tittade uppfordrande på sina adepter och pekade på någon.

-Ja, blev det plikttrogna svaret.

-Det tror jag inte på. Jag tror att du ljuger.

-Nej, jag gjorde hemläxan. Eller, jag försökte…

-Försökte? [Blickar ut mot publiken, som fnissar förväntansfullt.] Berätta vad du gjorde.

-Jag gjorde som du sa. Jag koncentrerade mig på vilket klockslag jag ville vakna, ställde klockan men vaknade inte förrän den ringde.

-Har du då gjort läxan?

-Ja, jag försökte.

-Det var inte det jag frågade. Gjorde du det, ja eller nej? Vaknade du fem minuter innan klockan ringde?

-Nej, men…

-A,a,a! Nej? Du har alltså inte gjort läxan.

-Jo, men…

-”Jo men” betyder nej. ”Men” negerar allt du sagt innan. Sätt dig. Någon annan? Du?

En stursk man reste sig upp.

-Nej, jag har inte gjort läxan.

-Varför inte?

-För att jag hade sex med min fru istället.

Reaktionen i publiken blev just det hjärtliga skratt han hade förväntat sig. Han var säkert nöjd med att inte ha gått i fällan, och särskilt över att ha lagt lite krydda i sitt svar. Men föreläsaren bekräftade honom inte.

-Hade du sex med din fru istället för att göra läxan?

-Ja.

-Du menar att du kommer hit, betalar en massa pengar för att gå här och sedan skiter i att delta? Du kommer aldrig att lyckas med något du företar dig med den inställningen.

-Men, alltså… Det blev bara så.

-”Blev bara så”? Tvingade hon dig? Valde du inte själv?

-Jo, jag valde väl men…

-”Men”? Du valde alltså inte själv?

-Jo.

-Ok, så säg det istället då för att säga att ”det bara blev så”. Du valde själv att strunta i läxan. Om du inte ens kan delta under de här fyra dagarna, så kommer du aldrig att lyckas med något där ute heller. Du visste att jag skulle göra dig till åtlöje inför alla dessa människor, och ändå valde du att ha sex med din fru istället. Du är värdelös. Sätt dig. Någon mer?

Han plockade upp några till och konstaterade att ingen hade gjort läxan. Någon påstod sig ha lyckats, men majoriteten hade fått kliva upp till diverse plinganden, brummanden och nyhetsuppläsningar istället för att harmoniskt och glädjefullt kunnat ha skuttat ur sängen utan väckarklockans hjälp.

Här var något av det mest värdefulla för mig på hela seminariet. Verktyget att se mig själv som ytterst ansvarig för mina egna handlingar. Konsten att säga ”jag valde att”, istället för ”det blev på det här viset”, eller ”man gör ju så”. Jag tycker om ord. Jag tycker om att leka med och förstå ordens innebörd. Den här dagen skulle visa sig bli riktigt lyckad för min del. Jag fick faktiskt lära mig något, och det var att inte säga ”man” när jag menar mig själv. ”Man” är ett ord som distanserar oss från våra tankar och handlingar och som vi kan gömma oss bakom när något blir obehagligt eller obekvämt. Det kan jag hålla med om i många sammanhang. Grattis, ett poäng.

Resten av dagen var full av diverse fåniga övningar och upplysande föreläsningar om logiskt tänkande. Folk satt och nickade, hummade och höll med, och räckte upp handen som lydiga skolbarn direkt vi fick en fråga. Vi skulle visa att vi deltog. Han hade säkert 95 procent av alla där inne lindade runt sitt finger. Fyra tusen gånger… låt säga trehundra… eftersom det här tydligen var en liten grupp jämfört med vad de brukade ha på de här seminarierna. Hm… rätt mycket pengar. Hur många assistenter? En, två, tre, fyra… ungefär femton stycken. Undrar hur mycket de får i ersättning. Kan inte vara särskilt mycket. Hyra för lokalen och kostnaden för maten… Och så någon provision till högsta hönset i den här klubben. Även om man räknar högt kommer den här snubben hem med ett par hundra tusen på fickan efter fyra dagars arbete, tänkte jag. Rätt mycket pengar, det. Måste höra med Erik vad han får för att jobba de här dagarna. Svaret fick jag ganska snart, och det skulle visa sig få mig att häpna.

Nattfågels känsla för sekt: Värst erkännande vinner

Under lunchen hade assistenterna varit flitiga som små bin och flyttat undan alla stolar. Jag tittade efter Erik, men han var i farten hela tiden och jag såg inte till honom. Någon av assistenterna som såg att jag sökte efter någon förklarade att han hade åkt iväg på ett ärende. Lika bra, tänkte jag. Då behöver jag inte berätta för honom vad jag anser om det seminarium som förändrat hans liv. Hur som helst kunde det ju bara bli bättre. Tålamod är en dygd som jag inte har, så jag traskade tillbaka in i seminarierummet med strängeligen höga förväntningar på vad jag skulle få för de 4000 kronor plus moms, som Erik hade övertygat mig om att betala för att komma med. Han hade inte kunnat berätta vad seminariet innehöll, utan hade bara avvärjt frågan med ett flummigt svar om att det är det som är själva grejen. ”Och sista dagen är absolut bäst.” Jag hade hört flera deltagare säga det. Då förstod jag ännu inte att många hade gått exakt samma seminarium tidigare. Inte bara en gång tidigare heller, utan fem, sex, någon tio, gånger.

Det som nu skulle komma var farligt nära en kumbaya-känsla där alla skulle sitta kring lägerelden och sjunga lovsånger. Fast med en twist.

Tänk dig 250 människor som aldrig har träffat varandra förut, samlade i ring i ett stort rum. Tänk dig sedan reaktionen när dessa 250 människor får i uppgift att leta efter sin kompis, sin ”buddy”, den som på några få ögonblick skulle utses till ens bästis för den resterande tiden av seminariet.

-Få ögonkontakt med honom eller henne och kasta er i famnen på varandra. Rusa ut i rummet och möt varandra halvvägs, och slå armarna om varandra!

De mest entusiastiska människorna där – vilket var ett aktningsvärt antal och sannolikt majoriteten av dem som betalat en mindre förmögenhet för att delta vid ett antal tidigare tillfällen – fröjdades över denna utmaning. Några log möjligen lite artigt. Jag tänkte: ”tsss, eller hur…”

Den karismatiske föreläsaren, som alltså svidat om till lekledare, fortsatte:

-Och om den ni sett ut kastar sig i famnen på någon annan, fatta bara tag i någon som springer förbi och låt den personen bli din buddy!

Folk började inse konkurrensen.

-Och om ni står ensamma kvar i ringen när alla andra har hittat sin buddy, så parar vi ihop er med någon.

Gymnastiklektionskänslan var påtaglig; ”Åh nej, sist vald igen! Nej, det får inte hända!” Jag såg paniken i flera ögonpar medan andra gjorde sig beredda att rusa ut i rummets mitt som vore de elitidrottare och dra med sig sitt offer i farten.

-Klara, färdiga, gå!

Jag vände mig om och pekade på den som stod alldeles bakom.

-Du och jag.

Han var påtagligt besviken men accepterade under ett uppgivet stön.

Johan skulle bli min buddy de kommande fyra dagarna. Det var vi som skulle tissla och tassla på rasterna, ringa till varandra på kvällen och följa upp dagen därpå.

-Varje chans ni får, så lär er mer om varandra!

Och om denna totalt främmande handling inte vore nog, kom nästa uppgift som en blixt från klar himmel. Gå ihop med ett annat par och ta varsin stol, sätt er mot varandra och invänta instruktioner. Gör det snabbt, snabbt!

En halv minut senare hade 250 människor som helt verkat ge upp sin egen person lytt order och satt mitt emot tre främlingar. Härifrån fick vi en minut att berätta en varsin hemlighet för varandra.

-Kom ihåg vår regel om att allt som sägs här inne stannar mellan oss. Här inne behöver vi inte vara rädda.

Pulsen ökade i rummet och bland rodnande kinder började faktiskt folk att berätta hemligheter. Otrohet, incest, våldsamheter, könssjukdomar… Allas hemligheter handlade säkert inte om sex och våld, men ribban tycktes ha lagts där per automatik.

Men ens om jag hade ett behov av att yttra något av den kalibern skulle jag väl förbanne mig inte göra det där!

Jag tittade Johan i ögonen och sa något som inte alls är någon hemlighet för invigda:

-Jag är bisexuell och polyamorös.

Sedan ägnade jag resterande femtiosju sekunder åt att titta på honom, rakt i ögonen (följde bara order här) och kände en allt mer tilltagande irritation över att ha torskat en massa tusenlappar på den här skiten.

Johan gav tillbaka med samma mynt, troligtvis besviken över att ha fått en så omedgörlig buddy på halsen. Jag minns inte ens vad han sa. Något om att behövde hitta tillbaka till kärleken till sin fru, att han inte var säker på att han älskade henne.

Om det andra paret hade varit medvetna om att jag och Johan skulle vara så fåordiga under vår bekännelseminut, hade de med största sannolikhet tigit stilla. De äckliga hemligheter som avslöjades för våra öron fick mig att tvivla på att de ens borde vara utan tillsynsman och dessutom ha regelbunden kontakt med psykiater. Att kissa i munnen på sin lillebror vid en handfull års ålder var tydligen något som hade satt sina spår hos en av dem och i slutet av hans minut grinade han som det anstod en ångerfull och skamsen storebror. Fattas bara – vet hut, ditt psyko!

Syftet med den här övningen framgick inte helt klart, kan man lugnt påstå. Lekledaren hävdade att det inte handlade om att bekänna hemska saker (inte det?) utan att komma i kontakt med sig själv och förstå sig själv bättre. Så intressant. Var fanns psykologen som kunde fånga upp dem som falla igenom skulle under de här dagarna, undrade jag. Men det här var bara början. Inom kort skulle människor få sin självkänsla, sitt självförtroende och sin intimitetszon utmanade som aldrig förr. Hur osannolikt det än låter, skulle det här visa sig bara vara ett smakprov på den sektstämning som sakta men säkert kröp sig på. Vad sägs till exempel om att klappa i händerna efter varje deltagares kommentarer? Att kramas på vägen ut ur rummet? Eller att tvinga fram en positiv kommentar till folk som du absolut inte har något positivt att säga till. Och den ”bästa dagen” skulle ännu inte infalla förrän om tre dagar. Med de ärthjärnor som var samlade på den här platsen skulle de på ännu kortare tid kunna starta en ny världsreligion.

Nattfågels känsla för sekt: Äta med fienden

Jag minns så väl hur jag hade resonerat när jag klädde mig inför det här seminariet. Det är inte jobb jag ska på. Det här ska bli mitt seminarium. Inga visitkort ska växlas, inga tvångstrevliga kommentarer om vilket spännande jobb någon verkar ha eller vad skönt det låter att ha flyttat till villa å så trevligt. Nej, jag klär mig som jag är. Så jag drog på mig mina favoritbyxor, ett par kakifärgade militärbrallor med stora fickor och extremt bra passform. En tight svart t-shirt till. Kängor. Hästsvans. Ja, jag tränar. Ja, jag kör bänk, och jag lyfter troligtvis mer än du någonsin kommer att göra. Skit i det du.

Så jag hade räknat med att bli uppraggad till den här första utmaningen: Lämna lokalen tillsammans med någon du ogillar och bjud med den personen på lunch. Så klart var det ingen som faktiskt ogillade mig. Jag kände ingen där. Jag gav bara ett intryck som några inte kunde identifiera sig med eller påminde dem om någon som de ogillade, och det var hela poängen. Att komma över sina fördomar men även sina egna spärrar. Och det är alltid en utmaning att erkänna för någon att man stör sig på vederbörande. Själv gör jag det inte hur som helst, särskilt inte om en anledning är så frånvarande som i det här fallet. Men jag kom i alla fall ut ur lokalen med inte mindre än sex intressenter och en egen som jag hade plockat med mig på måfå för att snabbt komma till lunchserveringen.

Jag såg okänslig ut, fick jag höra. Osympatisk fast du är säkert jättesnäll egentligen men du ser liksom ointaglig ut som att du inte bryr dig. Och jag påminde om någons klasskompis som hade varit elak, eller vad det var för strunt.

Ja, det var ju inte så jävla långt från verkligheten, din idiot.

Sällskapet upplevde märkbart obehaget i att ta fram egenskaper hos folk som de inte gillade – och dessutom behöva påpeka det. Så det utmynnade inte helt otippat i en bedyrelse över de andras offer: nej åh du påminner om min kusin som jag tycker jättemycket om! Suck. Stå för dig själv, människa!

Nå. Efter en hyfsat näringsrik lunch kände jag att jag var redo för ett par timmar till även om jag redan nu funderade över hur eftermiddagsfikat skulle se ut. Säkert en kaka eller något annat värdelöst. Min kravmärkta yoghurt låg tryggt i väskan och väntade. Det fick bli min nästa måltid. Det är 30 gram protein i en liter, så det är bara att svälja på.

Byta plats. Hej, hej. För vi skulle hälsa på varandra. Jag gjorde det, för jag kan vara så socialt kompetent om jag lägger den sidan till. Vid några tillfällen fick jag knappt en grymtning tillbaka. Yeah, that’s right. Jag tar dig när som helst, ditt atrofiska lilla… Och nej, jag målar inte ansiktet och naglarna som du gör och jag häller inte parfym på mig. Det går så bra ändå. Jag är större än så.

Nattfågels känsla för sekt: Regler som utmanar

Han läste högt ur sin mapp från pallen, som snudd på hade blivit till en predikstol.

Regel ett: visa respekt genom att komma i tid på morgonen och efter alla raster.

Så långt var jag med och resten av publiken också.

-Ingen som har något att invända? Ok, då fortsätter vi.

Regel två, regel tre…

-Ingen får lämna lokalen mitt under pågående föreläsning eller övning.

Sektvarning.

Invändningar?

-Men om man behöver gå på toa då?” var det någon djärv person som frågade. Svaret blev att man fick sköta sådana affärer på rasterna.

Och så kom något som fångade min uppmärksamhet. Ingen mat eller dryck inne i lokalen. Att tuggummi var förbjudet struntade jag i, för jag använder aldrig tuggummi. Men varför skulle vi inte få äta här inne?

Förklaringen blev att många människor tar till något att stoppa i munnen när det blir obehagligt. Som en flykt.

Vad var det som skulle bli obehagligt, kunde väl jag undra. Det är ett seminarium!

-Det här kommer att bli en resa i er själva. Ni kommer att upptäcka saker om er själva som ni inte visste innan (blaha blaha) och många kommer att stöta på sådant som ni inte gillar.

Jag formligen kokade inombords. Ok, så i princip skulle jag nu gå med på att inte veta när jag kunde äta nästa gång? Var det någon i församlingen som ens varit i närheten av en träningslokal och begrep sig på den lilla detaljen om mat för att inte förtvina?

Men så kom jag fram till en kompromiss med föreläsarens ledning.

Det här skulle bli ett seminarium på fyra dagar. Under fyra dagar skulle jag leva efter regler som jag aldrig någonsin mer skulle behöva leva efter.

Ok, jag ger det en chans. Jag är större än så. Inga fler bananskal och vattenflaskor under stolen, då. Du kan fortsätta.

Ingen klocka. Tiden då vi var i rummet var oväsentlig, och han själv och assistenterna skulle hålla redan på tiden åt oss.

Deltagande. Ni måste delta! Participate! Om ni inte deltar har ni betalat en massa pengar i onödan!

Och stå upp när ni får ordet. För att alla ska höra och se vem som talar. Inga läkemedel eller droger under de här fyra dagarna. Om ni röker, rök inte. Om ni dricker, drick inte. Om ni får ont i huvudet, ta inte någon huvudvärkstablett. Ok, om ni har någon sjukdom och behöver medicin… Naturligtvis, jag vill inte ta livet av er. Men låt er känna under seminariet. Låt dig vara orolig om du är orolig. Om du har ont, fundera på varför istället för att bedöva det. Lär dig mer om dig själv. Det var hela poängen.

Allt som sägs här inne stannar här inne. Visst. Det vi gör stannar mellan oss - berätta inte för någon annan vad ni har gjort under det här seminariet. Varför? För då förstör ni ju seminariet för andra som vill gå. Eller hur...

Byt plats efter varje paus. Sitt aldrig bredvid en och samma person två gånger under föreläsningarna. Lär känna varandra, prata med varandra. När de här fyra dagarna har gått kommer ni att ha växlat ord med 250 personer, bekantat er med några och kanske funnit ett par vänner.

Du, jag är inte här för att vara social. Jag pratar inte med folk om de inte har något vettigt att säga. Jag skiter väl i de andra här inne. Men visst, jag är större än så.

Det blev sammanlagt tio regler, har jag för mig. Den enda som störde mig var matregeln. Jag använder aldrig läkemedel och inte droger heller ändå. Innan jag flyttade ihop med min älskade man fanns det aldrig ens alvedon hemma. Något som min far undrade över ett par gånger när han hälsade på mig. Får du aldrig ont i huvudet, du? Nej, svarar jag. Om jag skulle få det, så vet jag vad det beror på – vätskebrist eller kanske sömnbrist. Jag dricker ett glas vatten och går och sover ett par timmar om jag behöver. När jag vaknar känns det bra igen. Numera ser vårt badrumsskåp ut som en konkurrent till Apoteket. Det blir så när man är gift med en läkare som anser att läkemedel är till för att användas.

Så jag började fundera över vad jag skulle ha med mig för att inte bli hungrig under pågående session. Handla mat när jag kommer hem och ta med nästa dag. Lagad mat i pauserna så får jag inte proteinbrist. Ok, så får det bli. Jag är större än så.

Det var dags för paus och dagens första utmaning. Lämna inte rummet förrän du har hittat någon som du ogillar, och bjud den personen att äta lunch med dig.

Nattfågels känsla för sekt

Vi var säkert 250 personer i salen. Några kände varandra, några hade umgåtts tidigare. Jag var sen och kom med andan i halsen, blev bryskt emottagen av en välkomstkommitté som lotsade mig in stegvis i lokalen och hänvisade mig till en plats längst bak efter att jag blivit uppmanad att lämna ifrån mig min väska på ett bord.

-… och ingen hälsade på mig tillbaka när jag sa god morgon!

Jag hade kommit in mitt i en mening och hade just ingen aning om vad föreläsaren stod och pratade om där framme. Medan jag slog mig till ro kunde jag börja fokusera på vad han sa.

-Och just nu sitter några av er och är besvikna över att jag talar engelska. ”Ska vi lyssna på honom hela tiden? Han bryter ju!” Önskar vi inte ibland att vi kunde göra ett andra första intryck? Det får vi aldrig. Det är det första intrycket som är det första intrycket. Men idag ska ni få en andra chans. Jag kommer att gå ut ur rummet, komma in igen och göra om allt exakt likadant. Och ni får möjligheten att agera annorlunda. Ok.

Publiken började artigt skuldmedvetet att skruva på sig och tydligt instämma genom nickningar och mm-mummel som han värdigt slog ihop sin mapp och med auktoritära steg gled ut ur rummet. Efter bara några sekunder kom han in igen, gick fram mot den enda pallen, lade upp mappen på pulpeten igen och bläddrade fram rätt sida. Såg upp mot publiken och producerade ett strålande leende.

-God morgon!

-GOD MORGON! ljublade publiken. Två entusiaster tog till och med modet till sig efter lite konfererande att resa sig upp och klappa i händerna. Kvinnan i det paret var kortklippt, blond och hade en skinnjacka på sig. Jag skulle få se mer av henne under de här fyra dagarna.

Det här är en sekt, var tanken som kröp runt i huvudet på mig i den stunden. Vad fan ser Erik i det här?

För det var Erik som tipsade mig om det här seminariet. Han ringde till mig en kväll när jag var mitt uppe i en massa skrivjobb och formligen tjöt av glädje i luren.

-Jag har varit med om något alldeles fantastiskt! Jag har varit ute och rest, klättrat i Thailand, stått öga mot öga med en flock apor och nästan blivit biten av en orm! Och sedan var jag i Tjeckien! [en lång berättelse] Och nu är jag tillbaka i Sverige igen. Jag sparar redan för att åka iväg igen.

-Men, Erik – vad roligt! utbrast jag som inte kunde annat än att smittas av hans entusiasm. Vad har hänt med dig?

Och det var upptakten till ett långt utlägg om hur viktigt det är att lära känna sig själv och att ha mål här i livet.

Just då kom jag underfund med att jag hade min banan kvar i väskan. Och min vattenflaska också. Hur länge kunde jag vänta? Tittade på klockan. Vem visste hur länge det där puckot skulle hålla på och orera? Det kunde ju ta flera timmar innan vi fick rast. Jag har sällan varit på något seminarium där programmet tar hänsyn till att vissa faktiskt tränar och behöver äta hela tiden, men fem minuter till kunde jag vänta. Då skulle klockan bli nio.

Klockan blev nio och inga tecken på att det snart var rast.

En minut över, två minuter över. Det var så extremt tyst och stilla bland publiken att minsta rörelse från mig skulle bli uppenbar. Jag sneglade bakåt. Där stod en rad med assistenter som uppmärksamt lyssnade till sin chef. Undrar hur många gånger de har hört det här. Tre minuter över nio. Fem. Nej, nu väntar jag inte längre.

Jag reste mig smidigt och styrde mot väskbordet. Snabbt var en assistent där och frågade vad som var fel.

-Inget är fel, försäkrade jag. Jag ska bara ta fram min banan.

-Du kan väl vänta tills det blir rast? bad han.

-När blir det rast?

-Alldeles strax.

Så jag satte mig igen. Lite irriterad över att ha blivit nekad att äta, men ännu mer irriterad över mitt eget beteende. Varför stod jag inte på mig? Varför ska jag vara så jävla trevlig jämt? Fan. Jag väntar en kvart till, och sen ska jag ha min förbannade banan.

Den kvarten gick och jag var snabbt framme vid bordet, hade lokaliserat min väska och hade just fått fatt i den efterlängtade frukten och till och med vattenflaskan. Jag skulle just gå och sätta mig när någon kom fram och la handen på min arm.

-Du behöver inte äta här inne.
-Vad fan vet du om det, tänkte jag, men sa: Jo, det behöver jag. Blodsockret börjar sjunka.

Genast förändrades hans bistra uppsyn.

-Åh, du har diabetes? förutsatte han fortfarande viskandes.

Där kunde det ha gått smidigt, men som den sanningssägande person jag är var jag naturligtvis tvungen att korrigera honom.

-Nej, men jag är känslig för blodsockerfall. Så jag behöver äta ofta.

Vid det här laget hade föreläsaren börjat undra vad som pågick där nere och några underdåniga assistenter försäkrade med handvispningar och framtvingade leenden att allt var i sin ordning.

-Ja, ja, gå och sätt dig då, fräste en av dem.

Så jag tog min banan och gick förbryllat och satte mig. Vad var han så grinig över? Vad var problemet? Jävla idioter som har mage att ifrågasätta mina kostvanor. Bananen slank ned och jag la skalet på golvet under stolen, tog ett par klunkar ur min vattenflaska och skruvade nogsamt på korken. Det hade varit typiskt mig att annars välta ut flaskan över både mig och heltäckningsmattan. Men det gick bra.

Föreläsaren fortsatte:

-Vi har några regler här inne, och ni alla måste acceptera dem om ni vill vara med i gruppen. Accepterar ni dem?

Folk började titta undrande på varandra och någon sa högt att det väl beror på vad det är för regler.

Det var den reaktionen han hade förväntat sig.

-Nej, ni behöver inte veta vad det är för regler. Säg bara att ni accepterar dem, så får ni veta vilka det är sedan.

Vid det här laget satt jag med nonchalant korsade armar och jag-skiter-i-dig-särade ben och inväntade vad det här spektaklet skulle leda till. Han ville få publiken aktiv, men jag hade ingen lust att vara aktiv i det här tramset. Jag suckade medvetet högljutt och lutade huvudet mot stolen. Nöjd över att så öppet kunna visa mig trotsig. Lite klass 9D-känsla, och jag njöt mitt i all irritation jag redan hade samlat på mig.

Till slut hade han fått publiken att acceptera hans regler och han kunde börja läsa upp dem. Och det var den första utmaningen. Så nära att sonika resa mig upp och demonstrativt lämna lokalen skulle jag inte vara på hela seminariet.

Nattfågeln sover inte

Nattfågeln stänger av tvn och sitter tyst framför den knäppande apparaten. Igen är hon ensam med sina tankar. Varför tycks alla tro att alla sover på nätterna?
Arbetet är klart och nu kan hon ägna sig åt att sortera orden. Vackra på skärmen. En kanna te som sällskap. Det ryker fortfarande och hon sörplar försiktigt och harmoniskt.

Nattboken välkomnar henne som vanligt med sitt outtröttliga sken. Här kan hon skriva vad hon vill, men nu kan vem som helst läsa det.

Skatorna utanför fönstret har vaknat till liv och tjattrar i den svala morgonen. Det är en kristallklar och syrenfuktig luft som fyller lungorna vid varje andetag. Fingrarna löper vant och målmedvetet över tangentbordet.