Jämställdheten kväver oss: BDSM är ömhet, inte misshandel

Moralpanik så att det bara skvätter tantparfym och instängd acceptans för andra sexuella preferenser än dem som tydligen måste äga rum hos herr och fru Svensson. Med lampan släckt. Och under täcket, förstås. Där onani och petting är fult, där sexfantasier måste undanträngas och där scener som tagna ur en välgjord porrfilm bara inte kan vara kvinnans eget val.

Flera uppretade läsare har hävt ur sig kritik mot Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogginlägg Jämställdheten kväver oss och framför allt fokuserat på formuleringen ”ett slag över munnen på en kvinna kan vara ett ömhetstecken”.

Det fick socialtanterna och alla andra som bara måste vara politiskt korrekta att surna till, sätta händerna i sidan och stampa med sina lågklackade skor. Så här får det minsann inte gå till! Någon uppmanade till och med aktuella skribenter att besöka närmsta kvinnojour för att få sig en titt på vad misshandel i hemmet kan ställa till med.

Backa ett par steg.

Är det ingen i skaran av självutnämnda samhällsexperter som någonsin har hört talas om begreppet BDSM?

Där existerar inte jämställdhet. Av det enkla skälet att det inte är upphetsande för den som gärna ägnar sig åt dominanslekar, oavsett på vilken sida om det mycket tydliga strecket de står. Där kan såväl verbal förnedring som handgriplig bestraffning, med eller utan verktyg, leda till den högsta av tillfredsställelse hos båda parter.

Ett sunt BDSM-förhållande är en relation mellan två eller fler samstämmiga individer där den undergivna parten vill lägga sin bestämmanderätt åt sidan. Där tas den inte ifrån dem av någon som systematiskt misshandlar.

Det kanske inte var BDSM som skribenterna hade i åtanke när de skrev den omtalade meningen, men det är en möjlig tolkning. Och där har ingen gormande kärring rätt att fördöma. Det finns människor som gillar hårda och plågsamma sexlekar. Det finns till och med de som gillar att bli pissade på, strypta, piskade tills blodet sipprar fram, utlånade till främmande män och/eller kvinnor och som inte vill annat än att vinna lydnadspris, med eller utan halsband.

Så länge det handlar om mentalt friska människor som självmant har valt ett sådant förhållande, har ingen annan rätt att komma och peka finger och fördöma.

Och den som inte tror mig har aldrig upplevd Det blå.

Livet utanför tullarna

Sommarblomster krampaktigt stretande, spretande i nävarna på en grå dam. Storstaden breder ut sig, men kan aldrig ta naturen ur människan. Om än så oansenligt som ogräs, plockas de, tas med hem och påminner om hur det är meningen att vi ska bo och leva.

Stadsbor med sina asfaltshundar, bland bilar, avgaser och stressade själar. Längtar de tillbaka till ren luft, skogsdagg och sjöstänk? Jag tror att de gör det.
Vi har det inbitna östermalmsbarnet som just upptäckt världen utanför tullarna. Där man kan köpa en villa för samma pengar som man knappt får en etta med kokvrå på Kungsholmen för. Och ändå få pengar över till en gräsklippare och solpaneler på taket.

Att upptäcka att det går att bo, arbeta, leva och utvecklas som människa på en plats som inte är infekterad av en miljon andra. Att lappsjukan inte är ett konstant tillstånd där barnen kan springa barfota eller hunden slipper pinka på lyktstolpar.

Där plockar man också sommarblomster. Trots att det inte behövs.

Hamburgare, viktväktargodis och skamsenhet

Hon sitter där och tuggar långsamt. Försöker se ut som om hon är helt ensam i tunnelbanan, oberörd, försjunken i avkopplade tankar. Fingertopparna är fulla av fett och salt och efter varje omtag gnuggar hon pretentiöst, överdrivet moget och vuxet, fingertopparna mot varandra över påsens öppning som för att signalera, Jag vet att jag äter offentligt, men jag kan föra mig.

Något osjälvständigt stycke medelålders kvinna i alldeles för lång jacka mumsar skamset på en kanelbulle från Pressbyrån vid en tidpunkt då de flesta just har ätit frukost.

Och någon hoppfullt förledd och förvuxen dam har en hel påse full med sockerfria karameller och viktväktar-chokladkakor i knät. Påminner mig om framsidan på boken ”Varför gör de inte som vi säger?” där en fet dam frågar sin läkare om hon ska äta bantningsmaten före eller efter den vanliga maten.

Varför är det så?
Varför mosar folk i sig hamburgare, hinkäter karameller och trycker i sig kanelbullar när de reser? Och förresten, varför ser jag främst kvinnor bete sig så? Det är sällan jag ser en kille eller en man äta en hel måltid ombord kommunala transportmedel. Grabbar kan sitta och käka godis och – om de har den matkulturella begåvningen – solrosfrön och pumpakärnor. Men inte hela måltider. Det har i alla fall inte jag sett i samma utsträckning.

Och jag kan irritera mig på hur de kan sitta med nävarna fulla av choklad och sedan beklaga sig över bilringarna som sakta men säkert växer till orediga proportioner.

Ät var du vill. Ät vad du vill. Men ta ansvar för vad du äter och stå för det. Kladda så mycket du vill med dina pommes frites och din dressing, men sitt rakryggad och var närvarande när du gör det. Och våga inte spilla på mig.

Får och ulldoftande händer

Tänk att kunna bo i en storstad och på knappt tio minuters promenad från lägenheten ändå ha både kor och får i allmänna hagar.
Ljudet av upprivet gräs lockade tre får att komma fram och hälsa, och de lät sig gärna och helt oförskräckt klappas och gosas med. Har du sett hur gulligt ett får slumrigt halvsluter sina ögon när man killar det i ansiktet?
Mina händer doftar fortfarande ull. Jättemysigt.

Förnedring går i arv

Kommer ni ihåg skolan nere i Malmö som kommunen beslöt stänga för att eleverna inte kunde uppföra sig som människor? Med en rektor som journalförde varenda händelse, allt från oacceptabelt språk till fysiska attacker? Det var en handlingskraftig kvinna, må jag säga, som myndigheterna valde att straffa genom att schasa ut samtliga ur skolbyggnaden och låsa efter dem.

Det skulle skickas signaler till stökiga elever och deras föräldrar, sades det.

Och nu fick vi lite mer information om vad det var som hände, tack vare en dokumentär som sändes i SVT härom kvällen.

Här fick vi möta eleverna igen, traumatiserade skolterrorister som enligt egen utsago var vana en helt annan uppfostringsmetod än den som svensk lagstiftning propagerar för. Ett ständigt hot om stryk i hemmets hägn ska ha varit anledningen till att de varit exemplariskt skötsamma så länge fadersgestalten varit i närheten.

Vilket också, med en något exotisk logik, naturligtvis var anledningen till att de kunde bära sig åt som de gjorde i skolan – de visste att ingen lärare skulle bära hand på dem och därför vågade de bete sig som grovt beteendestörda barn, långt ifrån resonabla med svenska lärares kan-du-vara-snäll.

Men samtidigt som dessa grabbar här vittnade om hur aggressiva deras misshandlande fäder gör dem, och hur förnedrade de kände sig varje gång ett knytnävsslag eller en örfil landat i ansiktet, tvekade inte hälften av dem när journalisten ställde den uppenbara frågan:

-Kommer du att slå dina egna barn?

Svaret blir alltså det mycket störande
-Ja. Det är så man lär sig.

Hur tänker man för att komma fram till den slutsatsen?

Neongula pumps och en vit pitbull

Neongula pumps, gråvitsvarta knästrumpor, grå kjol, grå top och platinablonderat hår. Och i vänster hand, ett koppel, som - en meter längre - ned slutar i en hårt åtsittande kedja runt halsen på en vit putbull.
Hon fick en hel del brännande blickar som hon trippade genom gallerian.

Men vad ville hon signalera med den utstyrseln?
Kanske
-Jag är så sexig att jag måste ha den här vakthunden för att du inte ska våldta mig.

Alternativt
-Jag håller alla mina hundar i koppel.

Hon får väl se ut hur hon vill, men tragiskt är det när folk degraderar intelligenta varelser till accessoarer.

Morgonpigg nattfågel

Klockan pep just. Jag ställde den igår natt för att vara säker på att vakna klockan 7.30. Men här är jag, framför datorn, med en helt nystädad lägenhet bakom mig i tiden.

Jag rullade nämligen ur sängen för redan en timme sedan och tyckte att det var lika bra att använda den enrgin till att dammsuga och skura. Testade det nya tricket med bakpulver (hade ingen ättika hemma, men bakpulver fräser fint i vatten det med) i toalettstolen. Den har en tendens att sunka igen totalt. Jag intalar mig att det är för att vi har hårt vatten. Det ska bli intressant att se om något har hänt på den fronten om en liten stund.

Språktidningen, könsroller och namnval

Jippi!
Nya numret av Språktidningen damp ned i brevlådan idag.

Det är en av de få tidskrifter som jag lusläser från sida till sida. Underbart språk, intressanta artiklar och humoristiska betraktelser av vårt fantastiska kväde. I detta nummer får vi till exempel lära oss vad mikroblogg, myndighetssafari och kawaii betyder. Några rader om jämopappan, för den som känner sig träffad, och lattemamman, som med sitt trendiga trippande med barnvagnen allomstädes medföljande lett till att flera kaféer har infört barnvagnsförbud.

Dessutom får vi följa Eva Bryllas förfasande över att hur namn som vi traditionellt betraktar som manliga (t.ex. Lars) sannolikt skulle bli vanligare på flickor, än kvinnliga namn (t.ex. Linda) skulle pryda pojkar, i en kolumn med den varnande rubriken Könsneutrala förnamn kan gynna männen. Hon verkar förvisso ta strid mot könsneutraliseringen av namn, men med hänvisning till att detta inte tycks ha gjort något för jämställdheten i andra länder, och varnar för att ett sådant system snarare skulle kunna leda till att "kvinnor osynliggörs".

Men har inte könsdebatten och jämställdhetssvamlet gått lite väl långt när till och med namn ska berövas sina könsroller? Vad är det för fel med att döpa en flinga till Lisa och en kotte till Pelle? Om de i vuxen ålder upptäcker att de inte kan identifiera sig med sina biologiska kön är det väl lätt gjort att byta namn. Och samtidigt frågar jag mig om alla tjejer med namn som Kim, Alex (som en förkortning av Alexandra) och Ty verkligen känner sig osynliga.
Och hur i så fall Andrea Bocelli känner inför sitt namn när han kommer utanför Italien. Eller hur alla män som heter Maria uppfattar sitt.

Vi behöver väl inte hålla på och forcera fram namn i sisyfosarbetet med att få upp män och kvinnor på samma plattform?

Ty att kvinnor och män ska ha lika värde i samhället är väl en sak, men jämställda kommer vi - och ska vi - aldrig bli. Som biologiska varelser är vi olika, har olika intressen och olika fallenhet för talanger. Jag kan ta den striden med vilken gråsosse som helst. Om lille Martin vill leka med bilar, så låt honom göra det. Han måste inte leka med dockor bara för att visa hur förbaskat jämställt det ska vara hela tiden.

Jag ogillar skarpt könskvoteringar och liknande "positiv särbehandling". Dessutom anser jag att kvinnor utan ett ögonbrynslyft från någon mossig major någonstans ska få göra lumpen, utbilda sig till polis eller bli brandman, men då ska också villkoren vara desamma som för de manliga aspiranterna. Alltså inte vara som nu; ställa lägre fysiska krav på kvinnor än på män för att de förra ska orka komma in och ta sig igenom en given utbildning. Hur ska kvaliteten på respektive yrkeskår då kunna tillgodoses?

-Jamen, då skulle ju könsfördelningen aldrig bli femtio-femtio!
-Nehej, och?

Tv mitt i natten är min rättighet!

Dygnet har 24 timmar. I bondesamhället fick människor anpassa sitt arbete efter dagsljuset. Korna skulle mjölkas och sedan hade man ett antal timmar på sig så länge solen var uppe att utföra alla andra sysslor på gården.
Idag ska korna och gården fortfarande skötas, men det finns en mycket stor andel människor som arbetar på så kallad obekväma arbetstider. Personal på sjukhus, brandkår, polis, industrier...

Så hur kommer det sig att SVT envisas med att avsluta sina sändningar mitt på dagen för alla dessa människor? Vid ettiden på natten hör vi ofta:
-Och här avslutar vi våra sändningar och önskar våra tittare god natt.

Vad då, god natt? Alla som är vakna till morgonen gryr, då? Det snackas så mycket om demokrati hit och dit - vägtullar är odemokratiskt, ökade bensinpriser är odemokratiskt... Utbudet av media, då?

Sänd filmer, serier och vetenskapsprogram mitt i natten och på förmiddagarna, när en betydande andel människor är vakna! Jag är så trött på att knäppa på tv:n efter midnatt och mötas av nyheter på texttv.

Drar mig till minnes hur frågan kring någon kommuns beslut att släcka nattbelysningen togs upp bland pöbeln. En äldre dam ansåg med bestämdhet att nattbelysning väl inte behövdes:
-Folk ska vara hemma och sova vid den tiden.

Jag undrar hur hon skulle reagera om hon drabbades av en hjärtattack eller eldsvåda efter konventionell kontorstid om den regimen var den allmänt gällande. Eller hur hon skulle gilla att kyl och frys stängdes av klockan 17 för att personalen på kraftverken slutar jobba då.

Inskränkta människor irriterar mig.

Inte minst om de sitter i kulturnämnden och bestämmer vad och när folk ska kunna se på tv.

OS och dopning

Hur omoralisk och inhuman är man om man dopar sin häst med capsaicin? Det bedövar hästens ben och gör den mindre rädd för att slå i hindren. Norge åkte dit för hästdopning under OS i Peking. Det säger mer om Norge än vilken norgehistoria vi kunde komma på i femman.

En jack russel som skäller av glädje i agilitybanan under den lokala hundklubbens försyn är en sak, men när elstavar, spikkoppel och dopningspreparat kommer fram är det dags att avbryta det hela.

En idrottare som dopar sig väljer åtminstone själv att sätta nålen i sig, men det gör inte djur.
Det är inte etiskt att tävla med djur på elitnivå.

Rent hus

Såg på Rent hus igår med de kavata damerna som håller på att städa upp i Sveriges smutsigaste hem. Har en viss förståelse för hur en deprimerad dam kan dela säng med en flock fläskängrar, men hyser ingen sympati för ett par allmänt ouppfostrade hårdrocksfantaster som inte drar sig för att sova bredvid lurvig potatisgratäng.

Bra städtips får man på köpet. Såpa använder jag redan till det mesta, och Änglamarks oparfymerade diskmedel till det övriga. Men bakpulver och ättika ska nu också ingå i min arsenal av mindre miljöovänliga kemikalier i hushållet.

Jag får vara försiktig, bara, så att jag inte städar bort Gunnar. Han och några av hans betydligt skörare kusiner är insekter som jag inte har något emot att ha som inneboende gäster. Vi bor på bottenplan och har balkong och fönster öppna i stort sett jämt, men besväras aldrig av flygfän och annat inomhus. Jag tillskriver Gunnar denna förtjänst.

Vaktspindeln

Det här är vår vaktspindel. Han lystrar numera till namnet Gunnar. Här sitter han grannt positionerad utanför sovrummet. Det är ett imponerande exemplar, som inte blygs inför jämförelsen med en vanlig mobiltelefon.
Budskapet är troligtvis Vik hädan, Fåbente!
Alternativt, Vem är du och varför står du i vägen för TV:n?



















Han har för vana att traska runt här hemma bäst han vill och återfinns på alla möjliga ställen. Här sitter han på köksväggen nästan i ögonhöjd och tittar på när vi rumsterar. Vad är det här för spindel? Skulle gärna vilja ha det vetenskapliga namnet.

Kändisen känner alla

Taxichauffören dit, två på kursen, tjejen i matsalen, taxichauffören hem, lekkompisen från förr, två kompisar på gymmet samt en massa gymbekanta.
Det blev resultatet av dagens spontana möten med människor jag känner inom en radie om fem mil i Stockholm. Är Stockholm en småstad i storstadskostym?

Tjej och offer?

Bara för att du är tjej är du inte född till offer. Vill du ha sex, så ha det, men spela inte så förbannat utnyttjad eller kränkt efteråt. Gå ut på krogen, ragga upp något som ser bra ut och ha kul med honom, henne eller dem, men försök inte att få det till ett våldtäktsmål efteråt. Stå för att du kan vara kåt, njut av en engångsföreteelse och gå vidare till nästa. Bara du gör det säkert och med någon som vill. Vågar du vara något annat än ett offer?

Någon tillknäppt tant yttrade i tidningen när det hade uppdagats att Stureplansgrabbarna hade dragit över någon tjej en aning våldsamt att "det måste ha varit våldtäkt, för ingen kvinna vid sinna sinnens fulla bruk vill ha sex med flera män samtidigt".
Ha!
Du måste skämta.
Jag skulle kunna berätta historier direkt ur min verklighets dagbok som skulle kunna lära henne ett och annat. En del tjejer - och killar också, för den delen - gillar hårda tag, verbal förnedring och utmaningar som någon icke-insatt skulle ta för tortyr. Har själv aldrig varit förtjust i eld, vatten eller andra obskyriteter, men jag kan åtminstone respektera att det finns de som njuter av det.