Språktidningen, könsroller och namnval

Jippi!
Nya numret av Språktidningen damp ned i brevlådan idag.

Det är en av de få tidskrifter som jag lusläser från sida till sida. Underbart språk, intressanta artiklar och humoristiska betraktelser av vårt fantastiska kväde. I detta nummer får vi till exempel lära oss vad mikroblogg, myndighetssafari och kawaii betyder. Några rader om jämopappan, för den som känner sig träffad, och lattemamman, som med sitt trendiga trippande med barnvagnen allomstädes medföljande lett till att flera kaféer har infört barnvagnsförbud.

Dessutom får vi följa Eva Bryllas förfasande över att hur namn som vi traditionellt betraktar som manliga (t.ex. Lars) sannolikt skulle bli vanligare på flickor, än kvinnliga namn (t.ex. Linda) skulle pryda pojkar, i en kolumn med den varnande rubriken Könsneutrala förnamn kan gynna männen. Hon verkar förvisso ta strid mot könsneutraliseringen av namn, men med hänvisning till att detta inte tycks ha gjort något för jämställdheten i andra länder, och varnar för att ett sådant system snarare skulle kunna leda till att "kvinnor osynliggörs".

Men har inte könsdebatten och jämställdhetssvamlet gått lite väl långt när till och med namn ska berövas sina könsroller? Vad är det för fel med att döpa en flinga till Lisa och en kotte till Pelle? Om de i vuxen ålder upptäcker att de inte kan identifiera sig med sina biologiska kön är det väl lätt gjort att byta namn. Och samtidigt frågar jag mig om alla tjejer med namn som Kim, Alex (som en förkortning av Alexandra) och Ty verkligen känner sig osynliga.
Och hur i så fall Andrea Bocelli känner inför sitt namn när han kommer utanför Italien. Eller hur alla män som heter Maria uppfattar sitt.

Vi behöver väl inte hålla på och forcera fram namn i sisyfosarbetet med att få upp män och kvinnor på samma plattform?

Ty att kvinnor och män ska ha lika värde i samhället är väl en sak, men jämställda kommer vi - och ska vi - aldrig bli. Som biologiska varelser är vi olika, har olika intressen och olika fallenhet för talanger. Jag kan ta den striden med vilken gråsosse som helst. Om lille Martin vill leka med bilar, så låt honom göra det. Han måste inte leka med dockor bara för att visa hur förbaskat jämställt det ska vara hela tiden.

Jag ogillar skarpt könskvoteringar och liknande "positiv särbehandling". Dessutom anser jag att kvinnor utan ett ögonbrynslyft från någon mossig major någonstans ska få göra lumpen, utbilda sig till polis eller bli brandman, men då ska också villkoren vara desamma som för de manliga aspiranterna. Alltså inte vara som nu; ställa lägre fysiska krav på kvinnor än på män för att de förra ska orka komma in och ta sig igenom en given utbildning. Hur ska kvaliteten på respektive yrkeskår då kunna tillgodoses?

-Jamen, då skulle ju könsfördelningen aldrig bli femtio-femtio!
-Nehej, och?